Skolmyndigheter måste börja lägga samma kraft som vi lärare

Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? Vilken hjärnknorvlande tanke va? Låt mig överföra detta filosofiska tankeexperiment till en miljö vi är familjära med – den svenska skolan.

Lyssna bara här: Om en åtgärd initieras utan att läraren först samlar information, involverar vårdnadshavare, spenderar ändlösa minuter i evighetsutdragna möten, författar en kartläggning i kanske en, kanske två, möjligen tre olika digitala sammanhang med olika lösenord och olika moduler skrivna på fikonspråk, sammanfattar kartläggningen, gör en pedagogisk bedömning och sedan analyserar skrivelsen – har den då överhuvudtaget ägt rum? 

Ja högst troligt, kanske läraren på golvet säger.

Inte under några omständigheter, statuerar Skolverket.

Byråkratiska kringelikrokar

Jag har ägnat en stund åt att snurra omkring i den hårresande karusell som i folkmun kallas Skolverkets hemsida. Jag har klickat mig fram trehundraarton gånger för att slutligen nå den guldskatt som berättar för oss skolfolk hur vi (skyndsamt!) ska agera när vi misstänker att en elev är i behov av särskilt stöd. Här kan vi steg för steg följa hur processen ska gå till. Och Jösses Amalia – vilket avancerat sammelsurium av byråkratiska kringelikrokar för att nå vägs ände! 

Det här är inget som sker i ett nafs bara sådär.

Häng med – nu ska ni få er en åktur som heter duga! Om saker ska gå till enligt konstens alla regler rekommenderar alltså Skolverket att vid misstanke om behov av särskilt stöd ska vi från skolhåll skyndsamt uppmärksamma problematiken, planera utredningen (tillsammans med elev och hem), samla information, sammanfatta kartläggningen, analysera, identifiera vad skolan kan göra, sammanfatta situationen, besluta om åtgärdsprogram, sätta in särskilt stöd, regelbundet följa upp och utvärdera åtgärdsprogrammet – och allt ska upprepas till förbannelse i en loop som endast tycks upphöra när apokalypsen är kommen och jorden går under. 

Ja, det här är inget som sker i ett nafs bara sådär. Skolverket understryker att kartläggningen inte bara ska ta hänsyn till elevens pedagogiska miljö utan också den sociala och fysiska miljön. Dessutom påpekas samvetsgrant att det är bra att blanda in kurator, specialpedagog, SYV, speciallärare, fritids, psykolog, rektor, skolläkare och elevassistent. Så smidigt och smäckert! Undrar om det verkligen inte finns flera som kan involveras när man ändå håller på? Tidigare lärare kanske, skolbusschaffisen, gamla moster Beata, grannens tax…?

Faller tillbaka på läraren

Nåväl, Skolverkets allmänna råd är naturligtvis förankrade i skollagen och det är väl utomordentligt om alla elever i svårigheter på detta sätt kan få en grundlig navelskådning av sin skolgång.

Problemet här ligger ju i att dokumentationen sällan leder till några världsomvälvande åtgärder. Ofta faller det tillbaka på läraren själv att skruva till undervisningen lite extra, att jobba lite mer, att stretcha tiden ännu ett par varv. Har den lille telningen tur kan hen erbjudas speciallärarstöd här och där men om man ska vara lite härligt vardagskrass måste man vara ärlig med att all denna massiva dokumentation sällan står i paritet till vad som faktiskt händer efteråt.

Man knapprar fingrarna blåa i aldrig sinande dokument, man formulerar orden så stora man bara kan, man sitter på möten med pannan i djupa veck men lik förbannat – när åtgärdsprogrammet är klubbat och klart – har skolan lika knappa resurser som innan. Så mycket snack och så jämrans knaper verkstad.

Stannar vid dokumentationen

Om våra myndigheter på riktigt vill att vi skyndsamt – med eld i arslet om man ska prata klarspråk – ska genomföra all denna dokumentation borde ju åtgärderna på andra sidan vara lika kraftfulla och kännbara. Då borde ju det så att säga gå åt båda håll.

Som det är nu är det som att mycket stannar vid dokumentationen. Högtravande formuleringar i slutna digitala plattformar kommer ju inte automatiskt att göra någon som helst skillnad i den där verkliga verkligheten som lever, bubblar och andas utanför de döda dokumenten. Där behövs ju helt andra saker, förebyggande åtgärder och påkostad elevhälsa till exempel. Ja, sådant som dessvärre rimmar illa med nedskärningar. 

Jag personligen är ganska säker på att fallande träd i skogen låter även om ingen är där och lyssnar. Ibland inbillar jag mig också att hantverket tillsammans med kollegorna kan göra svindlande stor skillnad, även om det aldrig förevigas på avancerad rotvälska i någon fil någonstans på ställen som gud glömde.