”Detta är en långt mycket mer komplicerad apparat än att skrävla om att skolpersonal ska genomsöka elevers väskor. Tänk om vi kunde få chansen på riktigt”, skriver Maria Wiman.

Det är spännande att jobba i skolan. Det är som att jobba i en smältdegel. Vi är jordens medelpunkt. Alla vägar leder hit och det finns inte ett samhällsproblem som inte går att härleda till lärares uppdrag, i princip allt är en angelägenhet för skolan.

Det som hände i Örebro är outhärdligt. Det är ren och skär fasa, förtvivlad ondska om man så vill. Men det tycks vara en enskild människas vansinniga verk. Återigen en ensam arg mans sätt att hämnas på världen. Man kan göra det till ett skolproblem om man så önskar. Brottsplatsen var ju onekligen en skola.

Dags att lyfta blicken

Man kan spänna musklerna snabbt och hårt i fåfänga försök att verka stark och okuvlig. Man kan prata om tuffare tag mot trubbiga elever, man kan prata om hårt mot hårt, om lärare med mandat att slänga ut elever i skolans ensliga korridorer. Man kan ha presskonferenser om att lärare får genomsöka elevers väskor i jakt på vapen. 

Men man kan också fundera ett slag på om skolan som brottsplats verkligen är problemets kärna. Är det verkligen där fokus ska läggas – att elever tar med sig vapen till skolan? Kanske handlar det om helt andra saker. Ibland tänker jag att det är dags att lyfta blicken.

När de svarta molnen siktas på himlen – vilka resurser har vi då som vuxenvärld att ta till?

Ja, ibland tänker jag att det är dags att lyfta blicken högt högt högt mot skyn. Kanske är sanningen mer komplicerad än att en elev från ingenstans stolpar in i skolan med en AR-15 i ryggsäcken. Kanske måste vi fundera över vilket samhälle vi tillsammans hjälps åt att skapa. Hur fångar vi egentligen upp människor som famlar snett, unga personer som halkar och skrubbar sina knän, hur stöttar vi de barn som tappat fotfästet? Finns det resurser att leda vilsna ungskruttar rätt i den labyrint som världens alla krav och måsten så lätt kan bli?

 

När de svarta molnen siktas på himlen – vilka resurser har vi då som vuxenvärld att ta till? I skolan har vi regelbundna möten, möten i oändlighet. Vi har också särskilda anpassningar, administration i omöjliga plattformar, orosanmälningar, med lite tur sporadisk hjälp av speciallärare och tid hos kurator. Vid sällsynta fall har vi samverkansmöten med BUP eller socialtjänst. Men det är ett tunt och skört skyddsnät runt våra barn. Ibland – ganska ofta faktiskt – tänker jag att det är precis där vi skulle spänna alla våra gemensamma muskler. Det är där vi obönhörligt borde kroka arm. Där skulle vi vuxna gå samman. Tänk om inget vilset barn skulle lämna oss utan en stabil och krattad stig att vandra på.

Man kan prata om ordningsvakter i skolan, om skolledare med ökat mandat att stänga av elever, om lärare med rätt att genomsöka elevers tillhörigheter. Ja, man kan prata som att man redan kastat in handduken och gett upp hoppet.

Del av ett större sammanhag

Men man kan också tänka att skolan är en del av ett större sammanhang. Att skolan kan göra mycket men inte allt. Framför allt kan vi inte gå på full styrka när vi lever på svältkost. Man kan tänka att vi i samverkan med psykiatri och socialtjänst skulle kunna uppnå mirakel. Men för detta krävs rätt person på rätt plats, gedigna resurser och framför allt tilltagen tid att fånga upp varenda osalig själ därute. Man kan också tänka att med ett betygssystem som inte straffar ut 16% av våra unga skulle fler ha haft en självklar plats även efter grundskolan. 

Detta är en långt mycket mer komplicerad apparat än att skrävla om att skolpersonal ska genomsöka elevers väskor. Det kommer att ta tid att se resultatet av sådana långsiktiga och icke symbolpolitiska lösningar. Men jag tänker ibland att man kanske måste börja vid pudelns kärna. Man kanske måste fånga in varje borttappad unge innan allt är försent och inse att detta inte är en uppgift bara för skolan utan för samhället i stort.

Det kostar nu men det smakar sedan. Sådant är inte populärt när man är politiker med fyra år på sig att göra avtryck och fyra år på sig att säkra fyra år till. Men det är en stilla vädjan från golvet i ett klassrum. Att ge oss chansen på riktigt. Att tillsammans med andra samhällsinstanser ge våra yrvädersungar en rimlig möjlighet att hitta rätt. I en värld där skolan och resten av samhället på riktigt ser varje unge kommer frågan om huruvida lärare får genomsöka elevers väskor att vara en ickefråga. 

Tänk om vi kunde få ha det så. Tänk om vi på riktigt fick ha det så!

LÄS ÄVEN:

Wiman: Fjams! Det är inte mitt jobb att leta efter vapen i elevers väskor

Varannan lärare har inte tränat inför skolattacker

Nya lagförslag – så ska säkerheten öka i skolan