Så här vill jag inte ha min första tid efter semestern

Det är semesterns sista dagar och det har virats bomull runt hjärnan. Det är lugnet före stormen och jag råkar i mitt slösurfande få syn på Googles huvudkontor. Här snackar vi varierande ytor och tilltro till att de anställda gör vad de ska. Man förespråkar kreativitet och visar stor tillit till att arbetstagarna nyttjar arbetstiden på bästa sätt. Schemat är flexibelt och ledningen gör sitt bästa för att eliminera alla hinder som står i vägen för de anställda.

Spännande! Som lärare är man ju inte direkt bortskämd med flashiga arbetslösningar, tilltro till att vi har koll på läget och flexibilitet som uppmuntrar oss att ta ut svängarna. Tvärtom. Jag har en kliande känsla av att vi blir alltmer detaljstyrda. Det känns som att vi blir hunsade och klappade på huvudet så till den milda grad att pannloben bultar. Skolpolitiken utformas av tanken på att vi lärare är helt inkompetenta.

Ingen tilltro uppifrån

Direktiv uppifrån vill gärna berätta för oss exakt hur vi ska göra. Ett tag skulle vi ivrigt uppmuntra alla former av digitalisering. Nu har vi fått veta att det var alldeles fel. Det talas om att det ska införas en litteraturkanon så att vi lärare inte själva ska avgöra vilka böcker som passar klassen bäst och man vill införa fler diagnostiska prov för att man inte litar på vår bedömning (i ett system där glädjebetygen florerar av helt andra skäl än lärares inkompetens).

Många huvudmän vill bestämma hur lärare inleder och avslutar lektionerna så att det sker på exakt samma sätt. Vi får skolplattformar som tvingar in oss i ramar för hur vi ska redovisa bedömningar, feedback, extra anpassningar och lektionsplaneringar. Vi har en ramtid som håller oss kvar på skolan även när vi inte har lektioner eller möten. 

Nej, när det kommer till lärare så finns ingen tilltro uppifrån. Oss vill man helst styra som marionettdockor. Den lilla detaljen att vi är högutbildade betyder strängt taget ingenting. Googles huvudkontor ligger hundratusen ljusår bort.

Första dagarna på läsåret handlar ofta om allsköns andra ting.

Första dagarna efter semestern brukar vara ett utmärkt exempel på detta. Jag tror att de flesta av oss bara vill förbereda inför elevernas ankomst. Vi vill planera första veckorna, piffa klassrum, sortera material, kontakta nya elever och sträcka ut en arm till hemmasittare. Vi vill göra själva grundjobbet, plogandet som möjliggör att våra yrvädersungar får bästa möjliga mottagande.

Men första dagarna på läsåret handlar ofta om allsköns andra ting. Jag vill minnas för några år sedan när jag fick stå i mänsklig pyramid med mina kollegor ”för att teambuilda”. En annan gång fick jag snickra möbler. Jag har suttit i ring och masserat personen framför, utvärderat utvärderingar, diskuterat skolans kärnvärden till tungan vrickats ur led, introducerats för nya världsfrånvända skolplattformar.

Jag vill bara göra mtt jobb

Men för jösse namn, jag vill bara ha handlingsutrymme. Jag vill styra min tid. Jag vill inte gå på möten som kan sammanfattas i ett tre rader långt mejl. Jag vill inte diskutera ramar och kramar eller fylla i dokument med floskliga framåtsyftande målbilder. Jag vill inte administrera mera. Jag vill bara göra mitt jobb.

Dessa dagar böjer jag mina knän och kysser marken i pur tacksamhet över att jag numera jobbar på en skola som förstår vikten av egentid. Samtidigt är systemet riggat och även den mest välvilliga rektor är fast i ett virrvarr av beslut, fattade av personer som helt enkelt inte litar på lärares kompetens. Men jag vill inte prata mer i bikupor, jag vill inte analysera fler enkätresultat, inte konkretisera några årshjul någonsin igen. 

Sluta för bövelen att klappa mig på huvudet! Jag är öm där och det gör ont.