NU: vila – sen ska vi hjälpas åt att säga nej!
Krönika ”När nästa läsår kommer ska vi vara redo att med pansar och sköldar slåss för våra barn och våra arbetsvillkor”, skriver Maria Wiman.
Det här med känslor är spännande grejer. Som de svänger fram och tillbaka hela tiden! Jag är alltid rörd och gråtmild på skolavslutningen. Det är så fint att fira att ett helt läsår av vedermödor, slit, huvudbry och utmaningar är till ända. Jag kan inte höra om blomstertiden som kommer utan att bli fett pinsam och gråta en skvätt.
Men sedan när eleverna väl har släppts ut likt krumbuktande kossor på grönbete blir jag alldeles tom inombords. Det är som att allt trubbas av och jag blir en känslokall robot med tunnelseende. ”Åh så härligt med semester”, säger någon hurtig person utanför skolvärlden. ”Verkligen”, svarar min mun men hjärtat är ett ihoptorkat fikon.
Samla kraft i sommar!
Det tar ett par dagar in på ledigheten innan saker och ting börjar få liv igen. Plötsligt doftar blommorna mer än någonsin, morgonkaffet kan avnjutas i lugn och ro. Knappt utan att det märks inleds den vidunderliga tid på året då man kan uppsöka klosetten närhelst man önskar, äta opedagogisk lunch när man vill och till och med ta en tupplur mitt på ljusa dagen.
Dagarna är inte längre inrutade i fyrkanter på ett schema. Man kan vistas utomhus utan att lösa konflikter på King-planen eller stoppa tokroliga bråk som alltid bara är ”på skoj”.
Vi behöver släppa fram lite gammalt hederligt ursinne.
Jag vill uppmana er, kära kollegor, att samla kraft i sommar. Ni ska koppla bort fullständigt! Och när ni tror att ni har kopplat bort fullständigt ska ni koppla bort lite till och därefter ännu mer. För nästa termin måste vi vara utvilade och redo att plocka fram en hälsosam dos av avgrundsvrede. Vi behöver släppa fram lite gammalt hederligt ursinne, öppna upp revor av raseri som vi kan använda som bränsle när vi bråkar.
För kommande läsår tror jag nämligen att det blir dags för oss att krångla högt och livligt. Jag tror att vi behöver sätta oss på tvären mer än kanske någonsin. Nedskärningarna visar inga direkta tecken på att upphöra och vårt senaste fackliga avtal var en besvikelse. Demonstrationerna som genomförts landet runt med höjda röster och ekande skall tycks inte ha gjort någon märkbar skillnad.
Vi måste knyta nävarna
Så vi måste kavla upp ärmarna och knyta nävarna till knogarna vitnar. I höst ska vi hjälpa varandra att uttala de tre bokstäverna som kanske faktiskt kan ställa saker på sin spets – nej, ska vi säga.
Vi ska hjälpas åt att säga nej till att vikariera oss utmattade, planera när vi är sjuka, arbeta på obetald övertid och vrida själen ur led för att få ihop en haltande verksamhet. Kanske ska vi anordna massiva samordnade demonstrationer över hela landet? Kanske ska vi införa en nationell tyst minut i veckan för vår döende skola? Kanske ska vi våga gå ut i strejk? Låt oss fundera på det.
Men just precis nu ska vi inte fundera så mycket överhuvudtaget. Nu ska vi sakta men säkert hitta tillbaka till känslorna, vaggas in i sommarens milda tempo, ägna oss åt ickesystematiskt okvalitetsarbete, utvärdera ingenting, carpe diem och YOLO.
Det där tar vi sen
Men i denna trygga lunk där hjärnan vilar rart ska vi låta ett litet frö gro i bröstbenet. Till början ska det vara ett litet oskyldigt ilskefrö men så småningom ska det växa sig starkare och bli till ett bråddjupt hedersraseri. När nästa läsår kommer ska vi vara redo att med pansar och sköldar slåss för våra barn och våra arbetsvillkor! Det blåser nämligen upp till storm.
Men vi tar det sen, därborta, på andra sidan. Och till dess vill jag önska er, kära läsare, en alldeles fantastiskt avkopplande och fin sommar! Fridens liljor!
