Nationella proven ger både mig och eleverna ångest

10 apr 2025

Krönika Eleven hade skrivit en och samma mening hundratals gånger i följd: ”Jag kan inte”, stod det. Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte.

När jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet läste vi en tolkning av Pippi Långstrump där man särskilt fokuserade på de erotiska undertonerna. Det var underlig läsning ska ni veta. Jag hade liksom aldrig tänkt på Pippi Långstrump på det sättet och det ska erkännas att jag ifrågasatte en stor del av analysen. Men lik förbannat var det en tolkning så god som vilken som helst. Vem är jag att sitta inne på sanningen?

Ja, det tycks faktiskt endast vara det allvetande Skolverket som äger tolkningsföreträde när det kommer till skönlitterära verk. Jag tänker i synnerhet på de nationella proven i svenska som nu i princip enbart består av kryssfrågor. Ibland handlar dessa frågor om budskap eller tolkningsbara undermeningar.

Det är också rätt svar

Det blir trixigt i min skallknopp. En novell som handlar om en innebandymatch där grupptryck förekommer skulle ge en elev fel om hen skrev att berättelsen handlade om innebandy och inte om grupptryck. Även om innebandy faktiskt är rätt svar också.

Jag menar, grejen med konst är ju att den är mångfacetterad. Skönheten ligger så att säga i betraktarens öga. Jag har en magisterexamen i litteraturvetenskap men tvekar själv ibland på vilket svar provkonstruktörerna är ute efter. ”Det gäller att läsa Skolverkets tankar”, säger en elev och lägger pannan i avgrundsdjupa veck.

Det är baske mig inte lätt att vara tonåring.

Jag är brydd över de nationella proven i allmänhet. Att tänka på dem ger mig påfallande klåda, posttrauma och vilda infall att bli trulig och motsträvig. Jag vill sittstrejka, demonstrera på torg, skriva krönikor i vild affekt.

Såhär tänker nämligen jag. Det är baske mig inte lätt att vara tonåring. Det är brustna hjärtan, framtidskval, hormoner, gymnasieval och separationsångest. Lik förbannat ska man skriva tretton halvt godtyckliga prov i grundskolans slutskede och samtliga ska särskilt beaktas i betygsättningen. Jäklar vad taskigt.

Det är ett vildsint lotteri

I SO och NO är det ett vildsint lotteri om vilket ämne man får. Ibland har man otur och får prov i ett ämne man inte läst på länge och ska läsa klart i slutet av terminen, efter själva provet. Ibland drar man vinstlotten och får ett ämne man precis har läst. Tombolan bestämmer din framtid (wihiii – det pirrar!)! Tjofaderittan – alldeles oavsett ska resultatet särskilt beaktas. Det är ju viktigt för den likvärdiga bedömningen!

För läraren sätter de nationella proven igång en svallvåg av spännande extraarbete. Lektionsplaneringen ska läggas om, lektioner ska ställas in, salar ska bokas, extra anpassningar ska planeras och genomföras, prov ska sambedömas (jisses vilket pussel!), vikarier ska instrueras. Därefter ska provresultaten inrapporteras, förmedlas och postas. Allt i den likvärdiga bedömningens storsinta ära!

En och samma mening hundratals gånger

En gång hade jag en elev som tagit en krokig väg under sin högstadietid, en sådan där stickig unge som letat sig djupt in i mitt hjärta. När det var dags för nationella prov i svenska satt hon i ett hörn och skrev i timmar. Det var när jag skulle bedöma hennes text som jag upptäckte att hon hade skrivit en och samma mening hundratals gånger i följd. “Jag kan inte”, stod det. Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte.

Tacka fan för det. Vem lyckas ens skriva en superviktig text i skarpt läge på begränsad tid utan möjlighet att bearbeta orden? Hur mycket ska vi begära av våra barn att prestera i en eftersatt skola utan rimliga förutsättningar?

Skolverket sjabblade bort 700 miljoner och sju år på en misslyckad provplattform. Men som elev får du inte strula bort ens tre timmar av provskrivande utan att riskera ditt slutbetyg. Finns det någon rättvisa överhuvudtaget i denna brokiga värld?