Mer än någonsin känner jag hjärtat slå för skolan

Igår 22:41

Krönika Hur ska vi ens i närheten förstå det ofattbara som precis har hänt? Hur ska vi någonsin kunna förklara? Vad ska vi svara på frågan om vi kan vara trygga? skriver Maria Wiman efter masskjutningen i Örebro som tog minst tio liv.

Det är den värsta masskjutningen i svensk historia. Och den händer i en skola, i demokratins självaste hjärta, på ett ställe där vi varje dag lämnar våra barn.

Det är nattsvart. Förtvivlat. Det är så oändligt sorgligt att jag inte hittar ord.

På min skola har vi gått kurser i hur vi ska agera vid pågående dödligt våld. En före detta polis har haft fortbildning och gett oss tydliga instruktioner. Vi ska springa fort om vi kan. Vi ska inrymma om vi måste, barrikadera dörrar, dra för gardiner. Jag minns att hela den där utbildningen kändes absurd. Det här är ju en skola, tänkte jag. Jag är inte militär eller polis. Jag är ju lärare.

Jag vill inte tänka tanken

Jag ska ju undervisa i historia och geografi. Jag ska ju högläsa poesi och tvinga barn att skriva meningar på korrekt svenska. Jag ska vara mina elevers trygga punkt, en tokig tant som man kan skoja med ibland men som mellan varven är strikt och tjatig. Jag vill egentligen inte veta hur jag ska skydda mig själv och mina ungar från pågående dödligt våld. Jag vill egentligen inte ens tänka tanken.

Jag tänker på de omkomna i Örebro. På kaffemuggen som kanske lämnades halvdrucken. Jag tänker på det som lämnades kvar, på ryggsäcken som blir ståendes på golvet, på lektionssalen som kommer att eka tom imorgon och många dagar därefter.

Vad ska vi svara på frågan om vi kan vara trygga?

Och jag tänker på mina elever och på alla andra barn i Sverige. Att vi som jobbar i skolan måste stålsätta oss för alla deras frågor. Att vi tålmodigt måste lyssna, krama, läsa av sinnesstämningar, vara beredda att ta oss tiden när tankarna kommer. Det kommer att bli svårt förstås. Hur ska vi ens i närheten förstå det ofattbara som precis har hänt? Hur ska vi någonsin kunna förklara? Vad ska vi svara på frågan om vi kan vara trygga?

Det är en outsägligt mörk dag. Skolan ska inte vara en plats för våld, blod och död. Det är ju här tankar ska spira, skratt ska bubbla i korridorerna, vägar ska krattas och snitsla slingrande banor mot framtiden. I en rimlig värld skulle skolan få vara just det, en trygg plats full av meningsfullhet och värme. Vi skulle inte behöva fundera på hur vi ska agera i händelse av pågående dödligt våld. Vi skulle inte behöva svara på barns ängsliga funderingar om vad som händer om en gärningsman tar sig in i byggnaden.

Inte bara en arbetsplats

Nu mer än någonsin känner jag hjärtat slå för skolan. Jag vill försvara den med näbbar och klor. Jag vill kavla upp ärmarna och undervisa med hela min själ. Jag vill bilda mur med alla mina kollegor och skrika “rör inte min kompis”.

Men mest av allt vill jag ha ett sansat efterspel. Låt inte detta bli ett slagträ i en infekterad skolpolitisk debatt. Jag vill se kloka planer för en fredad skola, jag vill se sakliga förslag på åtgärder för att vi alla ska känna oss trygga igen.

Skolan är inte bara en arbetsplats. Den är själva själen i ett civiliserat samhälle. Vi får aldrig ta den för given.