Lärande måste få ta tid – men jag älgar fram utan ro
Krönika Finns det på riktigt någon lärare som med gott samvete hinner med allt som ska göras utan att det blir forcerat, förhastat och lite allmänt överilat?, frågar sig Maria Wiman.
En gång jobbade jag med ett riktigt original. En riktig ur-lärare. Det här var en herre på ålderns höst med buskig mustasch, brun manchesterkostym och fotriktiga sandaler.
Han hade två hyllor fyllda av pärmar på sitt arbetsrum. I varje pärm fanns minutiösa register och prydligt mappade stenciler. Där fanns material för varje vecka och varje lektion hela läsåret.
Allt var planerat i detalj, perfekt uträknat för att hela läroplanen skulle ha täckts upp innan stadiebytet. När det blev idrottsdag eller oväntad sjukdom rubbades hela världsbilden. Då haltade liksom lektionerna i pärmen och det blev både oreda och anarki.
Jisses, vad tryggt ändå
Jag var lika imponerad som förfasad över denne lärare. Jag kunde inte låta bli att tänka att det måste vara tryggt att vara han. Allt var planerat och klart sedan urminnes tider (gud vet enligt vilken läroplan). Allt som återstod var bara att kopiera rätt mängd stenciler inför varje lektion. Måhända var lektionerna tråkiga in till döden, kanske var hans jobbdag monoton och blyertsgrå – men jisses vad tryggt ändå! Saken var liksom biff. Om allt bara tuffade på utan vägbulor så hade eleverna fått med sig allt från läroplanen efter tre år. Inga hål och luckor här inte, inga skamfläckar på lärarens samvete.
Det finns inte riktigt ro att stanna upp.
Själv är jag dock besudlad av skam. Som lärare i svenska men framför allt SO är jag van att älga fram i vild galopp i min undervisning. Det finns inte riktigt ro att stanna upp och förkovra sig någonstans. Vi bränner av världskrigen på några veckor, kartgeografi på åtta lektioner och om vi har tur hinner vi ta oss igenom kalla kriget sista timmen innan avslutningen i årskurs nio. Mängdträning – vad tusan är det?
Det här med att dröja kvar i händelser, ta sig tid att på riktigt nörda i nyfikna frågor, att lämna plats för vilda infall och plötslig entusiasm får allt oftare stå tillbaka. Kunskapsstoffet måste ju bockas av! Att se mönster, lägga ihop två och två och hamna i vindlande kunskapsflow blir sekundärt när matriserna ska kryssas i strid ström.
Saker måste få sätta sig
Jag förstår principen bakom stoffträngseln. Det finns ju så förbålt många intressanta saker som vi vill att våra barn ska veta. Det är ju ett nästintill omöjligt uppdrag att sålla bland kunskap och bildning. Man vill ju ge dem allt!
Men samtidigt måste ju lärande få ta tid. Saker måste få chansen att sätta sig. Egentligen kan man ju inte hasta förbi litteraturhistorien från antikens dagar till nutid på ett par veckor. Eller människans organsystem. Eller atomer, elektroner och kärnpartiklar. Det måste ju bli ett ogenomskådligt tumult i huvudknoppen på de arma barnen! Så mycket ska pressas in på så kort tid.
Hur ska det gå för oss andra?
Jag brukar göra en mycket modest variant av min före detta kollegas stringenta stencilpärmar. Läsårsplanering heter dokumentet på datamaskinen och där brukar jag skriva upp vad jag ska göra för att hinna med alltihop. Sedan spricker naturligtvis schemat varje år för att det blir nationella prov, utvecklingssamtal, vabb och orienteringsdagar. Men intentionen är god och uppdraget är ju ändå dömt att misslyckas.
Finns det på riktigt någon lärare som med gott samvete hinner med allt som ska göras utan att det blir forcerat, förhastat och lite allmänt överilat?
Inte ens manchestermannen med stencilpärmen lyckades ju! Hur ska det då gå med oss andra, vi som varken har pärmar eller stenciler?
