Kollegor – glöm inte att vi är värda att vila nu

Det är så märkligt allting. Man springer som en tätting, jobbar sig blå, lever sitt liv i kunskapskrav och klatschiga ”få-tiden-att-gå-för nu är terminen-ändå-slut”-dagar. Plötsligt en dag drar någon ur proppen. Knastottarna till elever valsar ut ur skolan och kvar står man i ett ekande och städmedelsdoftande klassrum. Halvt desperat försöker man få torktumlarhjärnan att stanna upp för en sekund.

Det är lite olika hur vi hanterar det ökända postavslutnings-komat. Jag minns en kollega som berättade hur hon efter varje avslutning satte sig på balkongen med ett glas vin och grät till tårarna tog slut. Inte av sorg naturligtvis utan som urladdning och pånyttfödelse.

Och jag minns kollegan som fyllde dagarna före midsommar med allsköns sysslor för att slippa bli sjuk. Hon klädde frenetiskt om soffor, tapetserade sovrum och sydde nya gardiner.

Hela mitt väsen förändras

Jag själv vacklar alltid hem helt tom, själlös och med blicken håglöst fäst i fjärran. De första dagarna av ledigheten känner jag absolut ingenting. Jag är en skugga som skyggt lurkar omkring i samhällets hörn, oförmögen att både känna och förnimma.

Men sedan händer något. Någon vecka in i ledigheten förvandlas hela mitt väsen. Jag vaknar upp med rosor på kind och solsken i blick. Jag lägger fötterna högt och läser saker bara för nöjes skull. Jag stannar upp för att titta på fjärilar och vackra blommor. Jag hänger mig åt nöjen utan att en enda gång tänka på hur jag ska kunna foga in dessa eskapader i min undervisning.

Låt oss inte glömma att vi har förtjänat detta.

Jag glömmer om det är måndag eller fredag. Bara tanken på att mina dagar en gång i tiden var inrutade i strikta block med tydlig avgränsning mellan lektion, rastvakt, pedagogisk lunch, ny lektion och möte känns alldeles prillig. Nu är allt bara en ocean av odefinierad tid.

Sakta men säkert faller jag in i en dvala där alla uddar mattas av. I kylskåpet ligger något kallt och bubbligt och jag har alldeles glömt hur en grå dag i november med tre sjuka kollegor kan kännas. Det är ljust och vackert både morgon och kväll. Det är som om värmen och solen bäddar in sig runt hjärtat. 

Kära kollegor, låt oss inte glömma att vi har förtjänat detta. Det här är en ledighet som ska kompensera för vad som på pappret är 45-timmarsveckor men som i verkligheten är ett jobb som aldrig riktigt tar slut.

Det här ska gottgöra för alla söndagskvällar, alla extratimmar här och där och alla nätter vi vaknat upp kallsvettiga av att plötsligt minnas allt vi inte har gjort. Dessa veckor ska på något märkligt sätt kvittas mot alla uteblivna raster, samvetsstressen och den tröstlösa känslan av att jobba i ett trasigt skolsystem.

I höst måste vi börja bråka

Vi har mörka tider framför oss där nedskärningarnas efterskalv kommer att bli en vardag som vi på golvet måste hantera. Inom kort måste vi tillsammans lära oss att ordet nej är en komplett mening. Vi kommer att bli tvungna att vakta gränser tydligare än någonsin. I höst måste vi kroka arm och börja bråka.

Men inte nu. Inte än. 

Nu ska vi vila. Nu är det vår tid att ta rast. Långt bort från vettlösa nedskärningar och tondöva politiker ska vi lägga oss raklånga och bara andas. Lugnt och stilla nu. Denna semester har vi förtjänat. Ja, hundra gånger om har vi förtjänat den.

LÄS ÄVEN:

Det är mänskligt att fela – men de här misstagen kan jag inte glömma