Jag vill ha ett skolparti – fritt från floskler och luftslott

Idag 10:39

Krönika Ett enfrågeparti befolkat av lärare kunde dominera den politiska debatten om skolan och rensa den från floskler, skriver Maria Wiman.

Alltid när jag kollar på politiska debatter om skolan sitter jag och nickar instämmande. Ibland high-fivar jag spontant med mig själv, så glad blir jag. ”Här har vi beslutsfattare med full koll på läget”, tänker jag.

Jag skojar bara såklart. Jag pratar tvärtomspråket. Rena rama rappakaljan. Jag tänker allt som oftast att våra beslutsfattare befinner sig i ett parallellt universum fullt av utredningar, dokument och rapporter medan jag själv existerar i en klassrumstillvaro kantad av superkonkret vardag i form av tröskelplanerade lektioner, krånglande skolplattformar och en papperstuggande kopiator.

Ibland föreslår politiker helt revolutionerande lösningar på stora problem. ”Barn måste läsa mer”, säger de. ”Så bra det vore med mindre elevgrupper i förskolan”, kläcker någon ur sig med menande blick. ”Lärare måste bli bättre på att upptäcka barn i behov av tidiga insatser.” Skärm till pärm, mobilförbud, ökad trygghet, mer arbetsro, fler befogenheter, mer undervisningstid, sommarskola, förstelärarreform, karriärtjänster, digitala nationella prov, akutskolor, tidigare betyg, fler betyg, ännu mer betyg och fjingfjång kuckeliku dåndimpen.

Politiken behöver en rejäl dos verklighet

Vet ni vad jag tänker på ibland? Sverige borde ha ett skolparti! Vi borde ha ett gammalt hederligt enfrågeparti vars enda fokus är att förbarma sig över den misshandlade och styvmoderligt behandlade men alldeles livsnödvändiga institution som skolan är.

Fatta grejen! Och nej, jag pratar inte om en massa nissar i kostym som sitter i flådiga rum högst upp i spirande slottstorn och fattar beslut om saker de gissar sig till när andan faller på. Jag pratar om praktiserande kloka lärare som tillsammans går ihop, håller tal på gator och torg, tar i från samma tår som varje dag står på klassrumsgolvet och visar allmänheten var skåpet ska stå.

Jag tänker helt enkelt att Sveriges politiska finrum borde få en rejäl dos av dagsfärsk karg verklighet och förslag baserade på aktuellt skriande behov. Här skippar vi floskler och snitsiga luftslott. Vi behöver ett skolparti fullt av riktiga skolexperter som tar det berömda bladet från munnen och pratar klarspråk. Ja, ni läste rätt. Klarspråk utan röstfiske, klyschor och hittepå för att det ska se bra ut.

Vi skulle dominera

Jag blir nästan lite yr av tanken. Detta skolparti skulle driva skolfrågor med liv och lust. Här är ambitionen inte makt, röster eller att göra avtryck i historien. Nej, medlemmarna i skolpartiet bryr sig bara om att få driva skolfrågor utifrån dagsfärska exempel direkt hämtade från den diskbänksrealistiska skoldagen. Blotta tanken pirrar!

Tänk er in i situationen. När någon sådan där snofsig knös slänger sig med uttryck som direkt kvalar in på floskeltoppen kan valfri representant från skolpartiet med någorlunda ödmjuk överlägsenhet kontra på uppstuds. ”Vi måste infööööra hårdare tag för att få arbetsro i klassrummet”, säger någon sådan där högburen viktigpetter. ”Varför då?”, kontrar genast skolpartiets ordförande. ”Det vi snarare behöver är ju mindre klasser och fler speciallärare.”

Ja, sådär skulle debatten fortgå dag ut och dag in. Vi i skolpartiet skulle kriga oss blodiga (rent bildligt) för att tvinga in verkligheten i politiken. Det skulle vara svårt att argumentera mot oss när vi väl fick feeling. Vi skulle dominera.

Jag vet att vi har ett fackförbund. Men vi behöver förstärkning. Det måste bli ett slut på att människor som själva inte befinner sig i skolan ska vara experter på hur vi bedriver våra jobb. Tanken må vara helt sabla kokobäng – men tänk om vi på riktigt gav oss in i debatten?