Jag påminns än i dag av den sköra pojkens gåva till mig
Krönika ”Jag har poängterat för bekymrade kollegor på den nya skolan att detta är en elev som ni egentligen inte har tid med – men som kommer att behöva tid mer än någon annan”, skriver Maria Wiman.
Det är sista dagen på hela stadiet. Snoret droppar ovärdigt från snoken och jag har enligt gammal tradition fulgråtit tills ögonen blivit röda bollar. På bordet framför mig står ett hav av blommor, chokladaskar och teckningar. Eleverna och vårdnadshavarna har gått hem, ljumma vindar kommer från det öppna klassrumsfönstret och jag känner mig helt dränerad på känslor.
Plötsligt hör jag hur någon harklar sig. Det är så försynt att jag nästan inte märker. Men jag lyfter blicken och där står han. Han har dröjt sig kvar sist av alla. Jag ser att han är glansig i ögonen och att han har svårt att möta min blick. Långsamt kommer han fram till mig och jag ser nu vad han håller i handen. Det är ett litet skimrande grönt fyrklöver. “Här får du”, säger han. “Det kanske kommer att ge dig tur.”
Det här är farväl för oss
Jag kramar honom länge och känner hur hans kropp skakar. Min axel blir blöt av hans tårar. Det är som att de aldrig riktigt vill sluta rinna. Det här är farväl för oss två, han och jag.
Vi har haft tre stormiga år tillsammans. Det har tagit tid för oss att hitta rätt. Från första misstanken till trevande möten med vårdnadshavare till konstaterad diagnos. Det har varit orosanmälningar, vredesutbrott, okontrollerade tårar, missförstånd, ånger, ångest och skam. Jag har varit lågaffektiv, högaffektiv, fly förbannad, gråtfärdig och ibland – men kanske alltför sällan – milt förstående.
Det är en elev där ingenting har kommit gratis. Men i tre år har vi fått chansen att finslipa varandra. Jag har lärt mig så oerhört mycket av honom, lärdomar som jag kommer att ta med mig för alltid, som ska komma att hjälpa många elever efter honom.
Ibland har jag längtat
Men i detta sommarvarma klassrum, i terminens sista suckar, säger vi nu hejdå. I mina svagaste stunder har jag längtat efter denna dag. Jag skäms av tankarna på hur många gånger jag har sett fram emot den. I mina tröttaste stunder har jag målat upp den i mitt inre, tröstat mig med den. Nu gör det bara ont. Jag kan fortfarande känna hans späda axlar i min famn.
Nu ska han gå vidare i ett skolsystem där han inte har en självklar plats.
Det är plötsligt obarmhärtigt att behöva släppa taget. Nu ska han gå vidare i ett skolsystem där han inte har en självklar plats. Nu ska han möta nya vuxna som måste utmanas, härdas, trotsas, testas, provoceras tills de möjligen så småningom kan hitta in genom nålsögat till hans hjärta. Nu väntar en ny klass med nya kompisar som inte vet hur han fungerar och där han kanske måste slå bakut många gånger innan allt faller på plats.
Jag har haft överlämning. Jag har pratat med bekymrade kollegor på den nya skolan, poängterat att detta är en elev som ni egentligen inte har tid med men som kommer att behöva tid mer än någon annan. Jag har gjort mitt bästa för att få dem att förstå att här måste man hjälpas åt, att här gäller det att hålla i, hålla om, hålla ut, hålla hårt.
Och jag vet precis hur den mottagande skolan känner. Hjärtat slår för dessa trasiga själar. Men hur ska man ha tid? Hur ska man finna orken?
Där finns den fortfarande kvar
Det är många år sedan han och jag släppte varandra och han är vuxen nu. Jag undrar hur det blev, vad hände med det vi sådde i den magra jord vi tillsammans lyckades skrapa ihop? Jag vet inte och ofta törs jag inte ens spekulera.
Men i lådan i mitt nattduksbord finns en gammal bok. Om man slår upp första sidan i den boken kan man fortfarande se den – en sliten fyrklöver som en skör liten själ en gång plockade till mig.
