Jag önskar mig en välsignad avslutning på terminen

Jag fick en flådig inbjudan till ett så kallat glöggmingel. Det var inne i stan och jag blev erbjuden inte bara dryck utan också tilltugg.

HahaHAHAHOHOOO, skrattade jag för mig själv och noterade att stämbanden darrade som en nystämd banjo. Vilken lärare i december orkar göra något annat än att släpa sig till arbetet och sedan åla sig hem på hörntänderna för att lägga sig i framstupa sidoläge på hallgolvet?

Glöggmingel i goda vänners lag? Hihihohohuhu, jag skrattar på mig. 

Stoffträngseln ligger vit på taken

Det är terminens sista skälvande suckar. Nu ska allt jädrar i lilla låddan ställas på sin spets. Nu ska eleverna skriva prov, göra muntliga examinationer, visa alla sina kunskaper, pressas tills disktrasans sista droppe kramats ut och sedan ska alla dessa spretiga kunskaper fångas, tämjas och nedtecknas i en enda liten obskyr bokstav som ingen rimlig människa riktigt förstår sig på. Det strålar en stjärna, nu tändas tusen juleljus och stoffträngseln ligger vit på taken. 

December är ju så mysigt. Det är magins tid med virvlande snöflingor, tindrande barnögon och en förväntan som darrar i den skira vinterluften. Det är också en tillvaro av lärare med blodsprängda ögon som jagar fram i korridoren i jakt på ELEVARBETEN i en tid som förväntas kantas av myspys, lusse lelle och glitterpyntade klassrum. Det går liksom inte ihop. 

Det dränerar mig likt en ihopkläggad golvbrunn.

Något är snurrigt i vår arbetssituation. Visserligen är det säkert inte alldeles ovanligt att gemene man gäspar sig in i ledighet, alldeles oavsett hur man har valt att spendera sin vardag. Men att man som lärare (och elev) alltid ska kötta 240 kilometer i timmen käpprätt in i kaklet kan ju knappast vara sunt. Att man mitt bland bjällerklangen, tändandet av de tusen juleljusen och vattnandet av fålarna fem måste sätta alla betyg, avsluta hela konkarongen, beta av det sista centrala innehållet, lägga in det där lilla extra myspyset, helst åka på piffig utflykt och ändå hålla struktur och ordning in i sista minuten är tamejtusan en utmaning som heter duga.

Kan bara skyllas på yttre faktorer

Jag älskar mitt jobb. Kanske tror man något annat med tanke på hur dessa krönikor ofta utmynnar i smäktande klagosånger. Men jag är så förtjust i mitt jobb, i min skolledning, mina kollegor och gullegulliga elever.

Att jag är så infernaliskt trött kan endast skyllas på yttre faktorer. Här pratar vi om läroplanens surrealistiska tidsuppfattning, politikernas illusionistiska detaljstyrning av min vardag och de sabla snåljåparna som på riktigt tror att man kan bedriva skola utan resurser. Det dränerar mig likt en ihopkläggad golvbrunn.

Allt är frid och stjärnan blid

Jag skulle önska mig en välsignad terminsavslutning där allt är holly jolly och man inte måste jaga själen ur sig för att sätta betyg alltför lång tid innan skolavslutning, där man på riktigt kan gliiida in i ledighet förunderligt blid med känslan av att allt är frid och stjärnan blid.

Tänk om allt fick vara lite mjukt och fluffigt på riktigt. Ja, om man fick bli bjuden på glöggmingel och känna att tjoho hipp hurra – det här blir lajbans.

Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Ny granskning: Läsa-skriva-räkna garantin för svår

HP Tran: Fler möten ger inte högre betyg

Mobilspöket – nu är det på väg ut ur skolan