Krönika ”Jag försöker förstå hur lärares så kallade status någonsin ska kunna öka när vi blir så sabla uppläxade hela tiden”, skriver Maria Wiman.
En gång för längesedan jobbade jag på en skola som präglades av jättepiffiga idéer. De ville göra skoldagen så trygg som möjligt för alla elever och ett led i detta var att varenda lärare på hela skolan skulle inleda och avsluta alla lektioner på exakt på samma sätt.
Det fanns en färdig struktur som man förväntades följa och en standardiserad agenda på tavlan där jag som lärare skulle fylla i käcka saker som ”lektionsmål” och ”det här tränar vi på”.
Jag hajade aldrig riktigt grejen. Och jag antar att preskriptionstiden har kickat in så pass att jag nu offentligt kan erkänna att jag gav blanka fasen i alltihop. Jag hade inte tid att fylla i den där mallen för varje lektion och det gick hur himla bra som helst att genomföra strukturerad undervisning ändå.
Snaran stramas åt
Jag läser professor Anita Norlunds debattartikel om lärares autonomi. Hon har upptäckt hur snaran stramas åt och att standardiseringstrenden är på uppåtgående lite överallt, inte minst i Sverige. Inte bara ärtiga skolutvecklare utan också rektorer och myndigheter tycks allt oftare mena att lika är bäst och att lärare helst ska gå i ledband samt undervisa mekaniskt enligt färdig instruktion.
Även i den nya läroplansutredningen kan man läsa intressanta tips till lärare. Under rubriken ”Skolans riktlinjer” får jag till exempel veta helt crazy grejer som att:
- Jag återkommande ska ställa frågor till eleverna (Ja, jag hoppas att ni alla därute antecknar denna visdom så att ni inte glömmer).
- Jag ska följa upp undervisningen och ge återkoppling (Vaaaaa???).
- Jag ska berätta, visa och förklara för eleverna (Jag är i svår chock! Ska jag som lärare förklara grejer för eleverna? På allvar?!).
- I undervisningen ska jag rikta elevernas uppmärksamhet mot ämnets innehåll (Vänta vadå? Ska jag undervisa om det jag ska undervisa om?).
Jag blir snart flintskallig
Jag kan känna mig lite öm på nästippen av allt näsknäppande. Och jag blir snart flintskallig på hjässan av allt klappande på mitt huvud. Jag försöker förstå hur lärares så kallade status någonsin ska kunna öka när vi blir så sabla uppläxade hela tiden. Jag har gått jättemånga år på universitetet, jag har genomfört otaliga lektioner, jag har mött hundratals elever – hur, huuuuur, kan man tvivla på att jag inte vet hur man lägger upp en lektion?
Varför måste det stå de mest basala sakerna (”läraren ska berätta saker för eleverna”) i mina styrdokument? Varför tror man inte att jag med min utbildning och erfarenhet klarar av det mest elementära, ja själva grunduppdraget?
Djävulen sitter i detaljerna
Tack och lov jobbar jag nu på en skola där man litar på att jag kan inleda och avsluta min lektion såsom jag behagar utifrån ämne, elevgrupp, mina förutsättningar och tid på dagen. Det är en fin grej med tillit, att jag med min utbildning, ämneskompetens och kreativa förmåga får förtroendet att jag kan lägga upp min undervisning på ett sätt som gagnar mina elever.
Jag vill inte att någon berättar för mig (allra minst mina styrdokument!) att jag ska instruera eleverna, ställa frågor eller följa upp min undervisning. Just det är ju liksom mitt jobb. Det är ju det jag är där för att göra.
Det kan tyckas vara petitesser. Att haka upp sig på bagateller. Men en sak har jag lärt mig – man ska inte förringa småsaker. Djävulen sitter liksom i detaljerna.
LÄS ÄVEN: