Ingen gynnas av en tystad lärarkår
Krönika En förutsättning för att lärarprofessionen ska kunna påverka mer är att vi faktiskt vågar prata så att det hörs – en tystad och hunsad lärarkår är knappast gynnsam för Sverige, skriver Maria Wiman.
Jag har en återkommande mardröm och den handlar om min röst. I drömmen har jag alltid något oerhört livsavgörande att berätta. Jag har bråttom och måste säga det skyndsamt. Men stämbanden knorvlar ihop sig. Rösten stryps. Allt som kommer ut ur min mun är kvävda desperata väsanden. Jag tar i från tårna, jag knyter mina nävar till knogarna vitnar. Men lik förbannat hörs jag inte.
Hu.
Risk för själslig kölhalning
I slutet av 2022 kom en rapport från Sveriges lärare där man utifrån 6 000 enkätsvar undersökt just detta fenomen. Inte mardrömmar såklart men däremot tystade röster och hyssjade stämmor. Det är smått hisnande att mer än var tionde lärare i undersökningen blivit bestraffad när man påtalat brister i verksamheten. Många vittnar om att de hellre kniper igen kakhålet än uttalar kritik av rädsla för skamvrå och repressalier. Man får ju lätt Nordkorea-vibbar av dessa siffror. Men detta sker alltså i det stolta vidsynta Sverige.
Jag kan bara tolka det på ett sätt. Prata gärna stort och högt om skolans demokratiska uppdrag och lärares brinnande engagemang men säg för fasen rätt saker för annars finns risk för själslig kölhalning i valfri strid vattenström. Tyck och tänk men besinna dig för tusan, tänk inte tankar som flyger högre än det låga taket. Yttra dig men gör det för jösse namn viskandes.
Här finns mycket smaskigt att hämta.
Karolina Parding, professor i arbetsvetenskap vid Luleå universitet, har lett en intressant studie om hur politiska reformer i ett konkurrensutsatt skolsystem påverkar lärares arbetsvillkor.
Här finns mycket smaskigt att hämta. Exempelvis har hennes forskarteam kommit fram till att lärare på kommunala skolor tycks ha lättare att glappa om missförhållanden utan att hamna på skolledningens svarta lista. Samtidigt är man mer fast i ganska ocharmiga kommunala strukturer som hämmar friheten i yrkesutövningen. I fristående skolor förväntas man å andra sidan i högre grad hålla truten stängd men som kompensation tycks man få större frihet i själva yrkesutövandet.
Vi har en väg att vandra
Pest eller kolera. Hur man än gör har man ändan bak, som min farmor brukade säga. Professor Parding konstaterar frankt att lärarprofessionen behöver större plats att påverka hur arbetet organiseras. Tack Parding (Gud hör bön, amen och halleluja och allt sånt där)! Men en förutsättning för att lärarprofessionen ska kunna påverka mer är att vi faktiskt vågar prata så att det hörs. Ja, då måste man ställa faktiska frågor till lärarna och vara beredd på att få faktiska svar, framförda med klara och tydliga röster som ljuder fritt i luften utan minsta rädsla för löneavdrag eller dålig stämning på personalfesten. Där har vi i dagsläget en väg att vandra.
Törs ni höja rösterna?
En tystad och hunsad lärarkår som samtidigt förväntas axla ett tydligt demokratiuppdrag är knappast gynnsam för Sverige. Det här är en oerhört viktig diskussion som måste lyftas högt.
Men – paradoxalt i sammanhanget – för att diskussionen ska få genomslag måste någon våga diskutera. Och för att diskutera behövs, ja just precis, ett surr av skarpa röster. Törs ni höja dem?
LÄS MER:
Granskning: Lärare vågar inte vara öppet kritiska
Facket: Så stoppar vi tystnadskulturen
Många lärare skräms av lojalitetsplikten
Yttrandefrihet – Det här gäller för dig som lärare
Misshandlad av elev – ledningen krävde att hon höll tyst
Lärare på friskolan: ”Många är rädda för att berätta att de är med i facket”
