Ibland drömmer jag att ministrarna fikar med oss lärare

Häromdagen läste jag en debattartikel av utbildningsminister Mats Persson och skolminister Lotta Edholm. De var mycket nöjda med sig själva! De kallade sig för regeringens skolparti och berättade att de tar mattekrisen på största allvar. Att svenska elever hamnar efter i internationella mätningar är strax ett minne blott för nu har Lotta och Mats kommit fram till att lågstadiebarnen ska få extra tid i matematik och svenska. Check på den! 

Ibland lutar jag mig tillbaka och drömmer om omöjliga saker. Tänk om jag ägde en lägenhet i Florens! Vad skulle hända om Stålmannen och Skalman blev bästisar? Tänk om skolpolitiker någon gång kunde prata med lärare!

Ett litet hopkok av original

Ja, tänk om Mats och Lotta skulle samla ett litet lärarråd omkring sig, en brokig samling av filurer sprungna direkt ur verkligheten. Det skulle kunna vara gamla erfarna lärarrävar blandat med rosenkindade nyexaminerade gröngölingar. Det skulle kunna vara både förortslärare och lärare från vischan. Ett litet hopkok av original från olika vrår av vårt land helt enkelt med den gemensamma faktorn att alla lever sina liv i den vardag som Mats och Lotta säger sig representera. Fatta vilken grej det skulle vara!

De skulle kunna träffas regelbundet och de kunde turas om att ta med fika. På Leifs veckor blir det hembakat, när turen kommer till Ullabritt blir det knäckebröd med messmör och Lotta Edholm själv köper gofika på kondis. Där ska de sitta med kaffe och dopp och stöta och blöta i timmar. Lottas och Mats skolidéer kan under öppna former och högt till tak presenteras för vardagsrepresentanterna. Efter varje möte kan Lotta och Mats fundera en vända till innan de skriver debattartikel och presenterar hurtfriska lösningar. Vilken grej va?

Kan vi inte bara hjälpas åt att mötas halvvägs?

Jag tänker mig nämligen att det där lärarrådet inte hade varit lika entusiastiskt över skolpolitikernas krafttag mot mattekrisen. Kanske hade de rent av formulerat meningar som: ”Mer undervisning utan tid till ordentlig förberedelse, efterarbete och material kommer ju inte att leda till något utom möjligen utmattade lärare”. Någon kanske skulle stoppa in en bit rulltårta i munnen och förnumstigt påpeka att det hade varit bättre att minska klasserna, kanske nivågruppera mer och sätta in tidiga insatser där de behövs. Den modigaste i rådet hade med eftertryck kunnat säga att förslaget att samma lärare ska jobba mer är en gratislösning som på det stora hela bara kommer att göra saker värre. Jag kan se framför mig hur Lotta och Mats skulle lägga pannan i djupa veck, humma inkännande och låta eftertankens kranka blekhet sakta sjunka in. 

Låt oss fika tillsammans!

Det är ett ansenligt problem att skolpolitikers förslag så pass ofta känns väsensfrämmande från verkligheten som fotfolket befinner sig i. Det är ett glapp jämförbart med helvetesgapet i Mattisborgen, där politikerna står på ena sidan hålet och läraren är Birk Borkason som hänger och slänger i ett rep, vettskrämd att dimpa ner i avgrunden vilken sekund som helst. För tusan – kan vi inte bygga en bro över den där sabla ravinen? Kan vi inte bara hjälpas åt att mötas halvvägs? Låt oss fika tillsammans!

Jag tror på kommunikation och samarbete över gränser. Men jag har en gnagande känsla av att helvetet kommer att frysa till is och Stålmannen kommer att bli bästis med Skalman innan jag eller du blir bjuden på kanelsnurra i Rosenbad.