Ibland behöver man bara veta hur man startar en lektion

31 okt 2024

Krönika Maria Wiman om kruxet att göra praktik av sin utbildning:
”Det är på tiden att lärarutbildningen anpassar sig till en nedskuren skolverklighet där arbetsuppgifterna svämmar över åt alla håll.”

Ibland får jag frågan varför jag valde att bli lärare. Då vill jag gärna slira lite med sanningen. Jag vill säga vackra saker som att jag ville dana framtiden eller öppna dörrar för den spirande ungdomen.

Det är ju inte sant för fem öre. Jag satt i kassan på Hemköp med alldeles för många universitetspoäng, en magisterexamen i litteraturvetenskap och ingen förbenad aning om vad jag skulle göra med mitt liv.

”Men tänk så nice med långa lediga somrar ändå”, tänkte jag och sökte i sista sekund till kompletterande pedagogisk utbildning för att bli lärare.

Kastades till vargarna

Det var lite hipp som happ med den utbildningen. Jag fick visserligen lära mig om learning by doing, den proximala utvecklingszonen och känslan av sammanhang. Jag hade tenta i utbildningshistoria och fick delta i intensiva diskussioner om ideologierna bakom de olika läroplanerna.

Jag befann mig mest hela tiden trehundrafyrtiotusen mil från den där karga pennskrapande ventilationsbrummande klassrumsverkligheten som jag utbildade mig för. Det var först på vfu:n som jag kom i kontakt med själva hantverket. Och när jag väl var examinerad kastades jag till vargarna.

Var femte elev väljer idag att hoppa av lärarutbildningen och vi har 35000 utbildade lärare därute som har valt att jobba med något annat. Lärarforum för nyexade på Facebook fylls av frågor om de mest konkreta vardagssituationerna. Som ny lärare kan man sin teori men är villrådig när det kommer till det där handfasta påtagliga hantverket som hela tiden pågår i en skolbyggnad.

Jag visste allt men jag kunde ingenting.

Jag minns precis hur det var när jag själv kom ut på pigga ben med en snofsig lärarexamen i betygskuvertet. Herredudingen vilka brutala örfilar jag fick av klassrumsverkligheten jag möttes av!

Min ryggsäck var visserligen full av storartade pedagogiska teorier, författade av kloka farbröder som själva lämnat skolvardagen för längesedan. Jag visste allt om Fridtjuv Bergs folkskola och BF Skinners undervisningsteknologi. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera en skogstokig vårdnadshavare eller medla när två bindgalna tioåringar råkat i luven på varandra.

Jag kunde rabbla Piaget-citat som ett rinnande vatten men hade noll koll på hur jag fångar en klass uppmärksamhet sista lektionen på fredagen när det serverats levergryta till lunch och klockorna stannat på skolgården. Jag visste allt men jag kunde ingenting.

Jag måste fnissa, så knäppt

Och ju mer jag funderar på detta desto tydligare slår det mig – det är som att lärarutbildare och politiker fortfarande tror att läraryrket handlar om att omsätta komplicerade pedagogiska teorier i praktiken! Som att man på riktigt i någon slags gullig enfald tror att vårt yrke handlar om undervisning allena! Haha – har ni hört på maken så knasigt? Man utbildar fortfarande studenter som att läraren har en enda uppgift och att den handlar om att göra praktik av läroplanen. Jag måste fnissa. Så jubelknäppt!

Sanningen är ju att kunskapen om läroplansteori, utvecklingspsykologi eller didaktiska modeller endast förbereder en pyttelite för rastvakteri, hur man håller ett utvecklingssamtal, uppdaterar en omöjlig skolplattform, vikarierar för en sjuk kollega, skriver incidentrapporter, frånvarorapporterar, orosanmäler, tröstar ett ledset barn, livscoachar, studie-och yrkesvägleder samt agerar skolans allt-i-allo på jour.

Då lärde jag mig allt jag kan

Det är som att man utbildas för en slags idealisk fluff-vardag som bara finns i drömmarnas trädgård. Det kanske är på tiden att lärarutbildningen anpassar sig till en nedskuren skolverklighet där arbetsuppgifterna svämmar över åt alla håll? (Ett annat alternativ är förstås att göra läraryrket great again genom att pytsa in resurser men det tycks inte vara ett alternativ.)

Ibland, i mina mest surmulna stunder, tänker jag att mina veckor av vfu lärde mig allt jag kan. Jag förstår att Vygotskij, Piaget och andra pedagogiska giganter har gjort enorma avtryck. Men ibland behöver man liksom bara veta hur man startar en lektion.