I en rimlig värld hade studenterna köat för att bli lärare
Krönika ”Jag har ju världens bästa jobb. Samtidigt förstår jag varför ansökningarna till lärarprogrammet sjunker”, skriver Maria Wiman.
Antalet ansökningar till lärarprogrammet sjunker runtom i landet. Det är som att ingen vill bli lärare längre. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Jag har ju världens bästa jobb. Samtidigt förstår jag exakt varför. För hur i allsin dar ska någon vid sina sinnens full bruk orka?
Läraryrket ändå. Livets jobb. En vanlig måndag när resten av världen harvar på med sitt får jag stå i ett klassrum och prata om det roligaste jag vet! Jag får berätta om världskrigens utbrott, om hinduismens gudar, om ordens makt eller demokratins grunder. Jag får hänga med krokiga, truliga, fladdriga, underbara ungspolingar och göra avtryck i deras liv – kanske sår jag små frön som får växa långt efter vi har sagt hejdå! Allt det får jag göra och dessutom får jag betalt i reda pengar. Vilken vansinnig megalyx!
Det är myntets baksida
Men samtidigt, om man törs skärskåda myntets baksida, vilar en dunkel skugga över min yrkesvardag. Det gör ont att erkänna men jag kan också förstå varför man skyr detta älskade förtvivlade arbete. För man måste vara en dåre om man väljer att kasta sig in i detta inferno av ouppnåeliga krav, politiskt kladdiga klåfingrar, administrativt hittepåarbete och ständigt bryska nedskärningar.
Ja, man måste vara spritt språngande bindgalen om man dag efter dag mot alla odds – med tondöva beslutsfattare som håller i marionettens trådar – fortsätter att stånga sig blodig för våra tufsiga krusidullungar.
De kan inte veta alla sagolika fördelar som vårt yrke bjuder på.
Dagens ungdom vill inte bli lärare. De tycks inte förstå vad som händer i hjärtat när en sådan där riktigt kantig unge plötsligt lämnar in ett arbete, klarar provet eller bjuder på ett knappt märkbart leende mungipan. De tycks inte förstå hur bröstkorgen skälver när en tovig ungdom plötsligt förstår, när trilska tankar plötsligt skimrar till eller när en klass plötsligt fattar grejen. De vet inte hur glad man kan bli för ett kort på en skolavslutning eller ett försiktigt förtroende på en liten rast mellan två lektioner. De kan inte veta alla sagolika fördelar som vårt yrke bjuder på, så subtila ibland att de nästan inte går att bokstavera.
Det är inte speciellt attraktivt
Men jag förstår att man blir avskräckt. I ett land där det finns så vansinnigt många självutnämnda spjutspetsexperter på skolans område är det ju så lätt att debattsidorna fylls av revolutionerande krav på vad skolan ska bli bättre på. När resultaten går ner och vi halkar efter som kunskapsnation är det ju så oerhört himla busenkelt att hitta på nya snillrika åtgärder, så kallade quickfixes, som bombas ner i huvudet på markpersonalen.
Nej, det är inte speciellt attraktivt att förväntas stå i skottgluggen hela tiden när förståsigpåare silar mygg och sväljer kameler. Jag fattar att man som ung och yster student med hela livet framför sig känner sig en smula avogt inställd till hela läraridén.
Ur led är tiden
Man kan prata om bättre lärarutbildningar, saftigare lön och högre status. Men jag tror att egentligen, om man ska gå till absoluta botten av problemet, så handlar det om rimliga arbetsvillkor. Status, jo man tackar, och lön är inte oviktigt. Men det man egentligen vill ha är en värdig arbetssituation, känslan av att räcka till, att det så att säga finns förutsättningar att ro ekan i hamn. Allt annat är sekundärt.
Det är bara att konstatera att det liksom är krux i hela maskineriet. Hur kan detta fantastiska yviga kreativa yrke som egentligen har alla möjligheter att vara tveklöst världsbäst – hur kan det vara så söndertrasat och i spillror?
I en rimlig värld hade studenterna köat för att bli lärare. Ja, om saker hade varit vettiga och sansade hade oändligt många fler valt att ägna sina liv åt att forma dagens gullungar till förnuftiga medmänniskor. Nu är det bara vi tossiga tokrar som tycks stå pall en stund till.
Ur led är tiden. Ja, ni hörde vad jag sa. Ur led är tiden.
