Vet politiker överhuvudtaget något om vår vardag?
Krönika ”Om jag fick göra en lista över skolans största problem skulle det här förslaget hamna på cirka plats nummer fyrahundraåttiotvå”, skriver Maria Wiman.
Det är en liten slagorkester bakom pannloben. Den dunkar och trummar som att det inte funnes någon morgondag. Jag har inte suttit ner på hela dagen känns det som. Jag har haft lektioner mellan 8.05 och 15.05, älgat som en brunstig tjur i korridorerna för att hinna med allt, avbrutit en konflikt i farten, roddat om en lektionsplanering på studs på grund av så kallade oförutsedda omständigheter, slagit hårt på kopiatorn (ty våld löser inte alla problem men vissa), mejlat en vårdnadshavare i ett minimalt mellanrum, slagit nytt världsrekord i den anrika lärargrenen ”fortspringning till klosett” och nu sitter jag på bussen hem med pukor och virveltrummor runt hjärnan.
På riktigt?!?
Det är då jag läser att Moderaterna har hittat fem förslag för att som de säger ”ge alla barn en värdig skolgång”. Jag tänker för en stund att nu jädrar händer det grejer. Nu kommer det bergis förslag om mindre klasser, flera vuxna i skolan, mindre administration, reglerad undervisningstid, tydligt definierat mentorsuppdrag, klokare fördelning av skolpengen, mer resurser, gud hör bön och hoppet är det sista som dör.
På punkt ett på Moderaternas lista över hur de ska få svensk skola på rätt köl läser jag att de vill fasa ut de elevledda utvecklingssamtalen. Och det är ungefär här som jag känner att jag behöver räkna till tio, andas i påse, slå huvudet hårt i väggen och skrika ord som skulle få min moder att svimma.
Punkt 1: Fasa ut elevledda utvecklingssamtal.
Av. Alla. Saker. Man. Kunde. Välja.
På riktigt?
Hur förankrade är de?
Jag funderar osunt ofta på hur förankrade våra politiker är i vardagen de bestämmer över. Jag undrar om beslutsfattarna någonsin läser reportage från skolan, krönikor och debattartiklar, om de ibland besöker lärarforum på Facebook, om de gör studiebesök på vanliga skolor på vanliga lektioner vanliga eftermiddagar hos vanliga lärare. Jag undrar om de har en blekaste aning om hur våra förutsättningar ser ut.
Har de en blekaste aning om hur våra förutsättningar ser ut?
Moderaterna tror alltså att elevledda utvecklingssamtal är ett kritiskt och akut utvecklingsområde. Som att det är därför lärare går ut och demonstrerar på gatorna, rantar in i väggen på löpande band, skriver förtvivlade anonyma inlägg på sociala medier och larmar på debattsidorna om en ohållbar situation.
Moderaternas övriga fyra förslag handlar om att man ska återinföra kvalitetsgranskningen av läromedel, att barn ska lära sig läsa med phonics-metoden, ännu fler kunskapsscreeningar av lågstadiebarn (som att inte läraren redan vet exakt vilken unge som halkar efter men samtidigt är lika smärtsamt medveten om att denna kunskap inte betyder ett jota eftersom resurserna består av noll, luft och ingenting) samt att Skolinspektionen ska få ett ännu skarpare uppdrag (HURRA!).
Ryggradslösa politiska partier
Märk väl – detta är inte symptomatiskt för just Moderaterna. Detta är symptomatiskt för ryggradslösa politiska partier i allmänhet, sådana som kommer med lika tama som kostnadsfria huxfluxförslag för att slippa adressera de riktigt stora och svåra systemfelen. Dessa finns det gott om i Sverige idag.
Kanske är jag bara en obotlig lipsill. Men Moderaternas idéer för att revolutionera min arbetsvardag gjorde ingenting för att lugna det vildsinta trumarrangemanget i mitt huvud. Tvärtom.
Faktum är att om jag fick göra en lista över skolans största problem skulle elevledda utvecklingssamtal hamna på cirka plats nummer fyrahundraåttiotvå.
