Finlands skolsystem borde bli vårt
Krönika ”Jag gluttar avundsjukt mot våra grannar i öst och tänker saker som: ”Finnarna är riktiga turgubbar, lyllos dem” skriver Maria Wiman.
När jag växte upp på 80-talet var man tacksam för det lilla. Man tog vad som bjöds liksom. Som finska barnprogram till exempel. Man framhärdade framför tjock-teven och försökte förstå hur i hela friden så många vokaler kunde uttalas i strid ström i ett och samma ord.
Jag minns ett program som hette Moi mukulat. Det översattes till ”Hej små knattar” och hade en budget som gud glömt. Jag minns att mitt sexåriga jag fick många besynnerliga fördomar om Finland.
Nu är jag dock gammal och vis. Nu vet jag bättre. Nu gluttar jag avundsjukt mot våra grannar i öst och tänker saker som: ”Finnarna är riktiga turgubbar, lyllos dem. De tycks ha något som vi inte har. Ro i själen till exempel.” När World happiness report rankar lyckonivåerna i världen hamnar finnarna alltid i topp. Heja dem!
Ingen ramarbetstid
Det här med skolsystem tycks de också ha koll på. Visste ni att som lärare i Finland framlever man i en sockervaddspuffig drömtillvaro (nåja)? Nej, här vilar inga jämna plågor. Till exempel har man ingen ramarbetstid. Har ni hört på maken va? Det är som att man på riktigt har tilltro till att lärarna faktiskt utför sina jobb trots att närvaroplikten uteblir.
Jag tror att det kallas tillit till professionen. Har ni hört något så vackert? Tekniskt sett innebär detta att läraren, såvida det inte är något eftermiddagsmöte, kan ta sitt pick och pack och dra dit pepparn växer två minuter efter skoldagens slut. Beslutsfattarna litar på att jobbet sköts ändå liksom. Jösses, vilken uppenbarelse! Det flimrar framför mina ögon.
I Finland tycks lärarna ha status.
Något annat helt revolutionerande är att i Finland tycks lärarna ha status. Det är heltokigt men bland finländarna tycks inte föräldrar betrakta sig som kunder på en marknad och detta tycks bland annat medföra att man litar på att lärarna vet vad tusan de pysslar med. Det här med att man som utomstående försöker påverka betygssättning och sånt tycks vara synnerligen ovanligt.
Jag får dåndimpen
Ja, statusen är så betydlig att man inte ens känner behov av att ha en skolinspektion! Upp och nedvända världen liksom! Såklart finns det kvalitetskontroller men dessa sker vid behov på lokal nivå. Det är som att tilliten till professionen är så utbredd att man inte riktigt förstår vitsen med att ha en nationell myndighetsapparat som regelbundet ska inspektera varje millimeter av skolverksamheten.
Tänk om – ja, tänk om – detta i förlängningen också betyder att finska lärare slipper administrera sönder sina dagar? Jag får dåndimpen.
Tryck upp affischer!
Här i Sverige brukar jag få deltagande blickar när jag säger att jag är lärare. Folk tittar på mig med inkännande hundvalpsögon. Ja, de beklagar mitt yrkesval. Här sjunker ansökningarna till lärarprogrammet drastiskt.
I Finland däremot är läraryrket finfina grejer! Bara de smartaste kommer in på lärarutbildningen och går därifrån med minst en magisterexamen. 2019 var över 97 procent av de finska lärarna formellt behöriga, att jämföra med Sverige som stoltserar med 72 procent i kommunala grundskolor och ännu färre i friskolorna.
Finlands sak är vår, hette det en gång i tiden i ett annat sammanhang. Det är väl en vacker formulering? Kanske skulle den modereras en smula? ”Finlands skolsystem borde bli vårt” till exempel. Det vore väl snitsigt. Håller ni inte med? Låt oss trycka upp affischer!
