En påse äpplen kan ibland räcka för att visa var skåpet ska stå
Krönika Jag kan vara lågaffektiv när det passar och arg som ett bi när det jag tror att det är bäst. Men lita på att jag vet vad som fungerar i min klass, skriver Maria Wiman.
Min morfar brukade berätta en historia om två illbattingar som gick i hans klass i en liten småskola i 1930-talets Sverige. Dessa gossar tog sig fräckheten att på en rast palla äpplen från magisterns äppelträd. Har ni hört på maken va? Naturligtvis blev de påkomna varpå magistern bryskt bad de båda gossarna att komma hem till honom efter skoldagens slut. Ack vilken vånda! Hur skulle det gå?
De båda gossarna dök pliktskyldigt upp på utsatt tid, med mössan i hand och sänkta huvuden. Döm om deras förvåning när de istället för en utskällning fick varsin påse äpplen av magistern! ”Gå nu hem till era föräldrar och berätta varför magistern har gett er denna påse”, sa han. Och sen var det inget mer med det. Några äpplen pallade inte de unga spjuvrarna mer.
Sluta lägg er i!
Det här var alltså på 1930-talet under en tid när ungdomen skulle veta hut. Man fick svinga linjaler över fingrar, placera rackartygsungar i skamvrå med dumstrut och utdela örfilar tills kinderna brann. Men ändå valde magistern denna mjuka bana. Kanske för att han visste att detta var precis vad som behövdes för att sträcka upp de unga äppeltjuvarna.
Hundra år senare slåss olika metoder om att tränga sig in i skolan. Ena dagen ska vi bemöta elever lågaffektivt, nästa dag ska vi införa stränga konsekvenstrappor, vi ska få ökade befogenheter, vi ska var mjuka ledare, auktoritära ledare, initiera förväntansdokument, omplaceringar, avstängningar, no excuses-pedagogik och piluttadej-strategier. Gudars, man blir ju yr som en drucken.
Helt ärligt: kan folk bara sluta lägga sig i? Sluta tala om för oss hur vi ska göra. Håll truten bara. Vi vet redan.
Han behövde inte höra en gång till hur misslyckad han var.
Don efter person är ett gammalt hederligt uttryck. En gång skällde jag ut en elev efter skriande noter. Jag minns hur han bara tittade på mig. Blicken var hård som stål. När jag var klar med mina hiskliga haranger sa han: ”Vet du vad, Maria? Du är den fjärde personen som skäller sådär på mig idag. Först morsan, sen busschaffisen, sen städaren och nu du. Tror du på riktigt att jag bryr mig?”.
Jag fick mig en liten tankeställare. Han behövde inte höra en gång till hur misslyckad han var. Han behövde kanske något helt annat. Kanske någon som såg honom och genuint försökte förstå. Kanske behövde han rentav en kram. Eller en påse äpplen.
Vi har fingertoppskänsla
Jag är less bortom ord på att människor som inte befinner sig dagligen på klassrumsgolvet ska berätta för oss hur vi ska agera. Det är nämligen inte så snillrikt beskaffat att en enda metod kommer att frälsa hela Sveriges samlade barnaskara och göra samtliga glin till fromma lamm. Här måste vi som profession få kratta där vi står. Man måste lita på att vi har fingertoppskänsla och elevkännedom. Ja, att vi vet bäst.
Ibland passar det utmärkt att tjoa och gasta ilskna ordkaskader. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och låta affekten rinna av. Ibland kanske man måste ignorera problemet en stund och ibland måste man kavla upp ärmen och visa var skåpet ska stå. Poängen är att vi oftast vet bäst. Jag vet bäst vad som fungerar i min klass med mina elever i mina ämnen. Inte Lotta Edholm, inte Skolverket, inte en farbror på ett kommunkontor.
Tänk om man bara kunde få förutsättningarna att göra sitt jobb liksom. Om de som har koll på slantarna pytsade in lagom mycket cash så att jag kunde fokusera på hantverket. Det vore väl extravagant? Då kan jag plocka russinen ur kakan utan att någon överordnad lägger näsan i blöt. Jag kan vara lågaffektiv när det passar och arg som ett bi när det jag tror att det är bäst.
Det hade varit ineffektivt
Ja, tänk om man kunde dela upp det så. Att vi som kan skola får agera i skolan. Och de som kan fatta beslut fattar de mest gynnsamma besluten för oss. Tokig tanke, jag vet! Men det vore rätt så himla fantastiskt.
Fatta om magistern med äppelträdet hade känt sig nödtvungen att följa en utstakad metod som någon annan bestämt. Om han hade varit nödgad att fylla i fem dokument, färgmarkera i en konskevenstrappa, skrivit utförliga referat till vårdnadshavare och haft ett flertal uppföljande medlingsmöten.
Så ineffektivt det hade varit. Det räckte ju uppenbarligen finfint med två påsar äpplen.
