Det spelar ingen roll hur hårt vi drar i nödbromsen

10 apr 2024

Krönika Det är som att beslutsfattarna har glömt vikten av att kunna tillgodogöra sig språket, skriver Maria Wiman.

När jag var 15 spenderade jag min sommar på en filt på gräsmattan. Som jag minns det umgicks jag knappt med någon, dagarna förlorade tid och konturer, jag bara låg där som ett skal på min filt medan mitt inre besökte nya dimensioner. Jag var i Gregor Samsas rum där han förvandlats till insekt under sängen, jag genomled unge Werthers hjärtesorg, vandrade på smutsiga gator i Paris, sov i svinkalla kyffen i Moskva. Jag följde mördare i Londons skumraskkvarter, jag upplevde vilda förälskelser och förtvivlad misär.

Ibland ruskade min mamma liv i mig, rynkade pannan bekymrat och undrade om jag inte skulle ringa en kompis. Men jag hade inte tid. Stadsbibliotekets utbud var oändligt och jag hade så många världar att upptäcka.

Mina känslor löpte amok

Det är böckernas förtjänst att inte bara mitt ordförråd utan också mina tankar exploderade den sommaren. Jag fick nya perspektiv på precis allt. Jag hade så mycket tid att leta mig in i hörn av osaliga människoöden, krypa in under skinnet på både fattighjon och adelsdamer. Jag lärde mig språkets vindlingar och nyanser. Jag fick ta del av det oförutsägbara i mänsklighetens stormiga själar och jag fick lära mig hur obarmhärtigt nyckfullt ett liv kan vara. Mina känslor löpte amok där jag låg, som en ung liten snärta, på en sliten filt på en gräsmatta i Västerås.

Vi sparar in på allt, till och med på orden sparar vi.

Jag blir mer och mer medveten om att vi i Sverige idag berövar våra barn dessa upplevelser. Vi sparar in på allt, till och med på orden sparar vi. Skolbibliotekarier är för dyra, välfyllda skolbibliotek är en lyx. De stackars barn som inte knäcker läskoden i samma takt som sina jämnåriga klasskompisar hamnar i uppförsbacke direkt.

Det spelar ingen roll hur hårt lärarna drar i nödbromsen, vilken gedigen dokumentation som samlas på hög, när ingen hjälp finns att få. På lärarutbildningen får man knappt veta hur man lär barn att läsa och hos Skolverket kan man bli godkänd på nationella provet trots att man inte förstår vad man läser.

Och vi lärare är så upptagna med att bedöma att vi alltför ofta glömmer att stanna upp och vila i orden.

Luckor i historieberättandet

Det är som att beslutsfattarna har glömt vikten av att kunna tillgodogöra sig språket. Som att man har glömt bort att språk är makt. Jag har mött så många elever som saknat synonymer för att kunna uttrycka sig, där bristen på ord gör att det stockar sig i halsen eller där orden blir för enfaldiga för att göra känslorna rättvisa. Man har svårt att förstå och man har svårt att göra sig förstådd. Det blir luckor i historieberättandet, man kan bara fragmentariskt ta del av vad man läser och hör. Ja, man känner sig lite dum.

Jag plågas av tankarna på vad dessa barn går miste om. Vem ska i framtiden förvalta historierna som format vår civilisation generation efter generation? Vad händer med oss om vår förmåga att kommunicera utarmas, om orden blir färre och svagare, om inlevelseförmågan trubbas av?

Vad blir det kvar av oss?

Jag vill bjuda mina elever på ord. Jag vill att det ska vara enkelt att fly in i litteraturen och jag vill att den som har svårt att hitta rätt ska tas om hand skyndsamt. Det duger inte att ha skolmyndigheter som nedvärderar läsförmågan eller beslutsfattare som inte förstår vikten av att satsa på det skrivna ordet.

I Johannesevangeliet kan man läsa att: “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud”. Nu är jag i ärlighetens namn allt annat än religiös men den skrivelsen är oändligt vacker. För om vi berövas orden – vad blir det kvar av oss då?