Det måste inte vara så komplicerat – ge oss lärare tillit

Låt säga att man ska knyta en sko. För den som redan har invigts i knytandets ädla konst är det inga svårigheter. Man tvinnar snöret till en krusidull, drar åt och vips har man gjort en praktisk knut. Nu är man redo att spatsera gator och torg fram i trygg vetskap om att galoschen praktiskt stannar kvar på foten utan att vare sig glappa eller bråka.

Men man skulle också kunna komplicera skoknytandet jättemycket om man är lagd åt det hållet. Man skulle exempelvis kunna tillverka sitt eget skosnöre. Då måste man hålla på och karda bomull och sånt, tvinna ihop tåtar och färga till trendig kulör.

Om man vill krångla till det ännu mer skulle man kunna genomgå massiv fortbildning i knytning, man skulle kunna experimentera med alternativa sätt att knyta på, auskultera en vän när hen knyter en sko, ha ändlösa evighetslånga evinnerliga möten där man diskuterar skosnöreknytande ur olika perspektiv och kanske dessutom få en extern föreläsare som visserligen själv aldrig knyter skor men som har en hel del innovativa idéer om skosnören i allmänhet. 

Vem som helst kan tycka till

När det väl blir skarpt läge och skosnöret verkligen måste knytas kanske man kommer göra som man alltid har gjort ändå för man har inte riktigt hunnit förbereda sig som man hoppats. Och därefter – när man egentligen helst vill marschera gatan fram på sina nyknutna pjucks – kanske man behöver utvärdera knytandet, komma med förbättringsområden och klicka i en framåtsyftande planering i lämplig svindyr skosnörerelaterad plattform.

Med lite tur blir det en allmän debatt om skoknytande där vem som helst på gatan kan tycka till och lägga sig i samt komma med fiffiga förslag på alternativa tekniker.

Ganska ofta när jag befinner mig på skolan tänker jag att jag bara vill göra mitt jobb. Jag vill så att säga bara knyta skon på det sätt jag gör bäst så att jag kan dansa mazurka utan att skon trillar av. Men det är fasiken lättare sagt än gjort. 

Jag vill bara knyta skon på det sätt jag gör bäst.

Jag tror att vi är många lärare som helst av allt bara vill planera bra undervisning, genomföra givande lektioner, utveckla de små trilskande eller tindrande knoddarna i klassrummet så mycket vi bara kan och sedan med mild hand släppa ut dem vidare i livet.

Jag tror att vi är jättemånga lärare som har jättesvårt att förstå oss på klåfingriga beslut som fattas i andra dimensioner (professionsprogram, digitala nationella prov, mobilförbud, förstelärarreformer, 10-årig grundskola och så vidare tills själen skrumpnat till ett fikon) när vi egentligen på riktigt bara vill göra vårt jobb. Jag vill bara undervisa, jag vill vara med mina elever, det är allt jag vill. 

Det vore fint att fortbilda sig regelbundet men helst utifrån mina behov eller de lokala behoven på skolan. Det är himla bra att återkoppla till vårdnadshavare mellan varven men det ska ju endast göras när det är nödvändigt, inte bara för att någon har bestämt det någonstans på en planet där solen inte skiner. Administration är ibland nödvändigt men inte bara för att ha ryggen fri eller för att helgardera sig om någon av någon anledning skulle få för sig att ifrågasätta. 

Jag överkomplicerar inte

Jag vill ha eget kommando över en arbetsvardag där min yrkesskicklighet och profession dominerar. Jag tror att det finns ett vackert ord för det där – tillit. Jag skulle önska att man kunde ge oss alla förutsättningar för att planera och genomföra undervisning och när det väl är gjort skulle man luta sig tillbaka och praktisera – ja – tillit. 

Jag är ganska bra på att knyta skor. Jag överkomplicerar liksom inte. Jag har bra skosnören, hela skor och sen bara kör jag. Det blir nästan alltid bra bara man ger mig chansen. 

Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Läraren om skräcksiffrorna: ”Inte mer fortbildning”

Lärare i fritidshem sågar sin fortbildning

Kornhall: Här är de största problemen med dålig fortbildning för lärare