Krönika ”I den skola jag gick i fanns fler vuxna, fler famnar och mer specialiserad kunskap. Nu lämpas detta praktiskt över på första bästa lärare”, skriver Maria Wiman.
När jag var åtta år upptäckte fröken Barbro att jag skrev väldigt svagt med min blyertspenna. Hon beslutade att jag behövde gå till tant Maj-Lis för att träna upp mina fingrar.
Sagt och gjort. Flera gånger i veckan fick jag gå till rummet bredvid skolsyster och knåda lera, dra fingerkrok och utföra andra pedagogiskt snitsiga övningar. Varje gång jag ska öppna en syltburk i dag förbannar jag visserligen Maj-Lis att hon inte gjorde mig starkare. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur lyxigt det var på 80-talet. Att man gav ett litet välartat flickebarn som jag möjligheten till sådana specialpedagogiska extravaganser.
Min bror pratade lite sluddrigt. Han fick gå till talpedagogen och säga ”två pepparkorn i en kopparpanna, tre pepparkorn i en kopparpanna” och så vidare tills varenda liten stavelse vindlade galant på tungan.
Bibliotekarien var alltid där
I skolbiblioteket hade vi Birgitta med flätorna och jag var övertygad om att hon bodde i bibblan för hon var alltid där, beväpnad med boktips, Kamratposten och mysiga läshörnor.
På högstadiet hade vi Lena i skolcaféet som alltid var laddad med chokladbollar och ett lyssnande öra.
I korridoren fanns Svenke som var som en vuxen kompis. Hans jobb var att hjälpa killarna som gått vilse att hitta rätt och att plåstra om brustna hjärtan. Efter skolan kunde man gå till gården och spela pingpong, lyssna på dunkadunka och dricka popsoda.
Hade man lite lurigt med matten eller att knäcka läskoden fick man gå till lilla gruppen så länge det behövdes. Och det var liksom inga bekymmer att ta hem läroboken om man kände ett trängande behov av att ta igen missade kunskaper (efter att exempelvis ha spenderat lektionstiden med att stirra sig blind av avund på Carros mintgröna Fruit of the loom-tröja). På idrotten fanns skridskor för alla att låna och skolsköterskan och kuratorn var på plats hela dagarna alla dagar i veckan.
Alla de där människorna hade en given position
Det är lätt att måla upp sin barndoms skola som en guldglittrig sockervaddsdoftande idyll. Och det är förstås inte sant. Gudarna ska veta att även det var en skola fylld av gnissel, stök och otrygghet. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att alla de där människorna hade en given position i den gamla skolan. Och där de en gång satt finns nu onekligen en plats som ekar ödsligt tom. Vem tar hand om alla fingersvaga, läspande, boktörstande, vuxensökande små ungtrasor i dag? Vem fyller den positionen?
Den allsmäktige läraren axlar bördan i dag.
Frågan är naturligtvis retorisk. Det är såklart den allsmäktige läraren som axlar den bördan i dag. Så fort en yrkesgrupp i effektiviseringarnas tidevarv försvinner ur skolan lämpas dess arbetsuppgifter praktiskt över på första bästa lärare. Nu är det vi som får vara Maj-Lis med fingerkroken, talpedagogen med ordramsorna, Birgitta med boktipsen, kuratorn, vuxenkompisen, specialläraren, Fantomen, Moder Teresa, Fan och hans moster.
Det fanns ett annat skyddsnät
Jag vill inte vara den som är den. Ibland undrar jag exempelvis om det kanske kostade mer än det smakade för mig att gå till Maj-Lis. Jag är ju fortfarande svag som en överkokt sparris i fingrarna. Men jag vet också att det fanns ett annat skyddsnät för eleverna i den skola jag gick i. Det fanns liksom fler vuxna, fler famnar, mer specialiserad kunskap och fler vägar tillbaka för den som hamnat på villospår.
Det känns som att det var lite varmare inne i skolbyggnaden på den tiden. Ja, det var mycket mer ombonat murrigt. Varmt som kuddhörnan i Birgittas bemannade skolbibliotek liksom.
JUST NU:
- Tummen upp: Att Sveriges Lärare erbjuder juridisk hjälp till de medlemmar som vägrar att ange sina elever. Viktigt ställningstagande!
- Tummen ner: Att det är så förtvivlat få ansökningar till lärarutbildningen. Att vad som skulle kunna vara världens bästa jobb inte får vara det. Sorg!
Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här
LÄS MER:
Ska spara 100 miljoner: ”Det här är bara början”
Varannan lärare hinner inte hjälpa alla elever