Det är mänskligt att fela – men de här misstagen kan jag inte glömma

Jag är fullt medveten om att mina krönikor under lång tid har varit muttriga och att jag med enkelhet kan uppfattas som en smula vrång. Jag tänkte därför skriva något glatt och hurtigt idag. Jag skulle lyfta något skarpt men ändå hoppfullt, jag skulle kläda orden i vackra metaforer.

Till saken hör att jag innerst inne egentligen inte är på humör för tjo och tjim. Ja, om sanningen ska fram fick jag i pur desperation vända mig till chatGPT som buttert föreslog att jag skulle skriva om mina misstag. Märkligt, tänkte jag, men vem är jag att ifrågasätta en mäktig datarobot från framtiden?

Kan inte bildgoogla allt

Mina misstag var det ja. De är många till antalet ska ni veta och har genom åren samlats i ett dunkelt hörn av mitt medvetande där de gror och vältrar sig i sin skamsenhet.

Jag försöker till exempel förtränga den där gången jag fick en briljant idé i min årskurs fyra. Vi lärde oss allt om samer och jag bestämde mig för att bildgoogla ordet ”kåta” med 25 stycken storögda 11-åringar som publik. Det blev lite halvdant såhär i eftertankens kranka blekhet.

Skammen visste inga gränser

En annan gång glömde jag två vilsna tolvåringar mitt i stan efter att klassen varit på bio. En förstående kvinna som arbetade i biografens foajé hade vänligheten att ringa mig och upplysa om att två töser snällt väntade på att någon skulle komma och hämta dem. Det blev lite svettigt att telefonera vårdnadshavare den dagen.

För att inte tala om den gången jag skulle statuera exempel och handfast visa hur man inte beter sig i ett klassrum. Jag skulle rycka tag lite försiktigt i en elevs stol men gick alltför helhjärtat in i min karaktär och slet i stolen med sådan kraft att det stackars gossebarnet slungades ur, föll ner på arslet och började storgråta. Skammen visste inga gränser och jag kan inte för mitt liv förstå hur chatGPT kan tycka att detta är underhållning.

Det blev ett ganska besvärligt erkännande inför rektorns dömande blick.

En gång skulle jag inspirera fyra trötta fjortonåringar med skrivkramp till att skriva skräcknovell. Jag tog ner dem i skolans mörka källare, ända längst in i den kolsvarta korridoren och där vrålade jag: DET KOMMER NÅGON! Det visade sig att dessa annars så tuffa gossar blev absolut vettskrämda, galopperade som en skock brunstiga tjurar och i farten råkade komma åt skolans huvudströmbrytare som på ett praktiskt sätt stack ut i form av en spak ur väggen.

Det blev massivt strömavbrott i hela skolan. Sabotage, muttrade en upprörd vaktmästare, och jag fick kalla svettningar längs ryggraden när jag insåg att felet var helt och hållet mitt. Skolan var ohjälpligt becksvart, alla elever fick sluta tidigare den dagen och det tog flera dagar att åtgärda elproblemet till ursprunglig form. Det blev ett ganska besvärligt erkännande inför rektorns dömande blick. Vanäran!

”Dra dit pepparn växer”

Det är på det stora hela en dum idé att skriva en krönika om alla gånger man har tillintetgjort sig själv. Jag förstår inte alls hur ChatGPT tänker. Vi lärare har ju länge fått dras med epitet som eldsjäl eller superhjälte, som för att liksom betona att förväntningarna på oss är himmelshöga och att misstag inte hör hemma i vår sfär. Kanske finns det trots allt en poäng i att betona att vi är fullt mänskliga och ju fler bollar vi har i luften desto mer knasiga misstag kommer att ske. 

Ojojoj, jag kan gräva djupare i min själs mörker. Jag kan dra mig till minnes alla gånger jag har råkat säga saker som inte var menade för elevers oskyldiga öron, alla gånger jag har planerat lektion över tröskeln till klassrummet och alla gånger jag vackert fått spela med när jag egentligen glömt att det var möte.

Eller den där gången jag avslutade en lektion med ”Tack för idag, dra dit pepparn växer”, exakt i det ögonblicket som en liten farbror från Skolinspektionen bestämde sig för att göra besök. Hur skulle han kunna veta att orden sades med glimten i ögat till elever som kände mig och kunde min jargong?

Lärare är faktiskt människor

Här skulle det vara busenkelt att nästan obemärkt glida över på lärares orimliga arbetsförhållanden och vad som händer när man som ensam liten person ska ansvara för 30 unga människor. Men det här skulle ju bli en klämkäck och frejdig krönika hade jag ju bestämt, så vi stannar här i skuggan av mina misstags djupa skändlighet.

Vi drar inte resonemangen längre. Låt oss bara konstatera att det är mänskligt att fela. Och att lärare – faktiskt – är människor.