Det är ett svek som är svårt att bokstavera

Idag 10:56

Krönika ”Det här är vad som händer i en skola där ingenting får kosta. Inom våra två minuter ryms inte alltid den där varma handen på axeln”, skriver Maria Wiman.

För ett tag sedan fick Arbetsmiljöverket ett riktigt hedersuppdrag av regeringen. De skulle inte bara analysera de anmälningar om hot och våld som kommit in från skolor utan också föreslå åtgärder. Arma utredare som fick den bajsmackan av regeringen, va? Snacka om nedslående uppdrag.

För det är klart bortom allt rimligt tvivel att saker inte står rätt till i svensk skola. Arbetsmiljöverkets rapport visar att anmälningar om hot och våld i skolan har ökat med drygt 150 procent de senaste tio åren. Det är elever som rivs, bits, knuffas, slåss, sparkas och spottas. Det är elever som hotar att de ska mörda eller skada. Måltavlan är naturligtvis vi som oförtrutet står pall på golvet, murbräckorna, de glimtande fyrarna – ja, vi lärare alltså. Det är oss vreden och förtvivlan riktas mot.

Så ser vår arbetsmiljö ut

Här skulle man naturligtvis kunna muttra något om dagens ungdom, slynglar och ohängda rufstufsar. Man skulle kunna dra en Johan Pehrson och prata om disciplin, hårdhandskar och uppkavlade ärmar. Men jag ser det inte så.

Jag tänker på det som ett svek. Ett riktigt stort avgrundssvek. Ett oförlåtligt jättelikt jäkla megasvek. Tänk att det är så vår arbetsmiljö ser ut. Tänk att det är den skola våra barn går i. Nej, här finns inga vinnare. Bara alltför många ledsna frustrerade barn och alltför många uppgivna utsatta lärare.

Sveriges lärares rapport ”En ohållbar klassrumssituation” visar att under en 60-minuterslektion har läraren i snitt två minuter till varje unge. 120 sprittande sekunder att se att eleven har förstått, att hen mår bra, att livet är under kontroll, att utvecklingen går framåt, att huvudet är upp och fötterna ned.

Jag tänker på de här

Jag tänker på alla de vingklippta fåglar som finns i skolan idag. De som törstar efter mer än två minuter. De som vill ha uppmärksamhet, som har vild bubblande sockerdricka i varenda ven, de som tycker att allt är hopplöst, de som inte fick frukost idag och ej heller igår eller morgonen före, de barn som känner sig körda, de som inget hellre vill än att bli sedda, hörda, kramade, märkta. Två minuter per barn dag efter dag efter dag efter dag.

Det är inte alltid lätt att orientera sig i skolans snåriga labyrinter. Man ska springa med i tempot, inte halka efter men inte heller springa för fort. Man ska vara tyst på beställning, lyda även när man inte fattar varför, man förväntas lära sig allt på samma tid som alla andra och om det inte sker finns det sällan riktig hjälp att få.

Det här är symptom på något annat.

Man kanske behöver prata med någon men elevhälsan är ett lotteri, kanske skulle man behöva en vuxen att hålla i handen på rasten men det är så ont om personal. Kanske biter man sig i kinden så hårt och så länge att det till sist brister. Kanske börjar man slåss. Eller så drar man upp luvan och sluter sig, tystnar.

Jag gissar att skräcksiffrorna i Arbetsmiljöverkets rapport inte handlar om att barn av vår tid är ondare än alla andra generationers barn. Jag tror inte en sekund att dagens ungar är elakare och mer illvilliga än förr. Det här är symptom på något annat.

Förpassas till kyrkogården

Det här är vad som händer i en skola där ingenting får kosta, där varje normbrytande beteende betraktas som ett besvär, där vi till varje pris ska pressa in varje barn i en förutbestämd form, där alla taktfast ska marschera på löpande band för att inte bygget ska kollapsa. Inom våra två minuter ryms inte alltid den där varma handen på axeln, den inkännande blicken, den envisa extra droppen medmänsklighet som kan göra hela skillnaden för den ostyriga unge som hamnat på kant med tillvaron.

Ja, det är ett svek som är svårt att bokstavera. I den bästa av världar hamnar Arbetsmiljöverkets rapport högst upp på agendan för skyndsamma åtgärder. Men tillåt mig att tvivla. Högst troligt förpassas den till kyrkogården dit dammiga pappersprodukter kommer för att avlida i de djupaste skuggorna, till tonerna av begravningsmusik som ingen hör.