Krönika Vi kan uppmärksamma kvinnodagen – men så länge både pojkar och flickor är förlorare i svensk skola finns inga som helst skäl att fira några triumfer, skriver Maria Wiman.
Snart är det dags igen. Idag ska kvinnodagen firas. Affärerna ska fyllas av blommor och choklad. Nu blir det jippo, halabalo och rajraj.
Men jag ska inte fira någon kvinnodag. Jag ska knyta näven tills knogarna vitnar och sträcka den högt upp i luften. Jag ska envist och bångstyrigt avtacka mig alla så kallade gratulationer. Än är det för tidigt att fira.
Så länge vi har flickor som får agera krockkuddar i klassrummen kan vi inte ta ut någon seger. Så länge flickor blir kallade horor i våra korridorer eller blir överröstade på lektionerna förblir jag tjurig och vrång. Här blir det inget kalas och ingen fest. Det är på tok för tidigt för det.
Bojkottar alla röda rosor
Så länge våra pojkar får stå ut med knuffar och slag ”på skoj”, så länge de är överrepresenterade i våra incidentrapporter och ohjälpligt halkar efter i betygsstatistiken kommer jag bojkotta alla röda rosor och piffiga chokladaskar. Här finns nämligen inte mycket att högtidlighålla.
Vad är det egentligen som ska firas denna dag?
Svensk skola är inte jämställd. Här finns få tecken på kvinnokampens seger. Friends rapport från 2021 visar att 12 procent av flickorna på högstadiet har utsatts för sexuella trakasserier i skolmiljö. Samhällets normer sipprar ner till våra barn och i samma rapport understryks att flickor i högre utsträckning blir tafsade på, bedömda efter utseende eller får kränkande kommentarer utifrån synen på dem som sexuella objekt.
Så jag måste ställa mig frågan: vad är det egentligen som ska firas denna dag? Vem exakt är det vi ska gratulera?
Jag sparar min champagne
I skolan lägger vi resurser på de utåtagerande, de som bråkar och skriker. Vi punktmarkerar, anmäler till elevhälsan, utreder och rapporterar. Flickor fogar sig ofta, snällt, tyst och väluppfostrat. Att flickor med autism och ADHD ofta diagnostiseras senare än pojkar är numera ett välkänt faktum.
När vi initierar utredningar utgår vi ofta från den gängse normen och dit hör sällan flickor. Så tillåt mig att chilla lite med partaj på kvinnodagen. Jag sparar min champagne.
Forskning visar att i klassrummet är det fortfarande pojkar som tar mest talutrymme. Även om flickor i snitt har högre betyg är det pojkarna som syns och hörs. Som lärare sedan många herrans år kan jag bara nicka instämmande och skriva under. Det överensstämmer helt med min verklighet.
Inga grattis till mig, tack
I Skolinspektionens enkät från 2022 är hälften av alla pojkar otrygga i skolan. Men räddast av alla är flickorna. Endast 1 av 3 flickor i årskurs 8 upplever skolan som en trygg plats.
Vi kan uppmärksamma kvinnodagen. Vi kan problematisera den, nyansera den, diskutera, debattera och konferera. Men så länge både pojkar och flickor är förlorare i svensk skola finns inga som helst skäl att fira några triumfer.
Så inga grattis till mig tack, inga ryggdunkningar eller väldoftande blommor. En rak ryggrad, en spänd muskel och sammanbitna käkar däremot – det mottages tacksamt.