Därför fortsätter våra yrvädersungar att misslyckas i skolan
Krönika ”Det räcker liksom inte att man har en stol och ett bord i ett rum för att man ska vara inkluderad”, skriver Maria Wiman.
En gång i min ungdom försov jag mig, älgade till universitetet och lyckades med konststycket att hamna i fel sal. Jag stolpade in med andan i halsen och befann mig plötsligt på någon slags fortsättningskurs i latin.
I samma sekund som jag hade slagit ned ändalykten på stolen insåg jag att något var väldigt snett. Längst fram stod en lärd herre och talade om latinsk litteratur i arkaisk tid. Och där satt jag och kallsvettades. Jag fattade nada, noll komma noll, inte ett barr. Runt mig satt en mängd Einsteins och antecknade febrilt medan jag lät tankarna segla iväg i fjärran.
Och här kommer poängen! Det faktum att jag fysiskt befann mig i rummet betydde inte på något sätt att jag kände mig inkluderad! Faktum är att jag sällan i mitt liv känt mig mer exkluderad. Jag var som en isbjörn i öknen, en fisk på torra land, en skolpolitiker i ett klassrum.
Bara då fungerar inkludering
Häromdagen sa Lotta Edholm i Sveriges radio att hon under inga omständigheter vill ta bort betyget F. Att 18 000 ungdomar precis lämnat grundskolan utan gymnasiebehörighet förklarar hon med att skolan sätter in stöd för sent. Sabla skolan! Tänk om skolan någonsin kunde göra något rätt va? Elände är bara förnamnet.
Inkluderingstanken är i grunden himla fin. En skola för alla ska såklart ha klassrumsdörren öppen för varenda unge. Men det räcker ju liksom inte att man har en stol och ett bord i ett rum för att man ska vara inkluderad (tro mig – jag kan inte ett jota om arkaisk litteratur på latin!).
Om elever i behov av stöd ska placeras i vanlig klass måste det finnas utbildade lärare, stöd, resurser, tid, läromedel, lagom många klasskompisar och ett gediget samarbete med en utvecklad elevhälsa. Det är enda förutsättningen för att inkluderingstanken ska fungera.
Börjar man misslyckas är det lätt att man fortsätter.
Som det är nu innebär paradparollen ”en skola för alla” inte sällan att våra mest sköra yrväderungar hamnar i alltför stora sammanhang där tempot är alltför högt och läraren förvandlas till en liten farbror i skogsgrön kavaj som rabblar oförklarliga verb på latin. Man har inte en rimlig chans, oavsett om viljan finns och hjärtat bultar för rätt sak. Och börjar man misslyckas är det lätt att man fortsätter.
Rena rama guldregnet
Skolminister Lotta behöver få ett och annat klart för sig. Skolan sätter inte in stöd för sent för att skolan inte vet vilka elever som behöver undsättning. Skolan brister i stöd för att vi har ett skolsystem som präglas av resursbrist, brutala nedskärningar, lärare som administrerar lika mycket som de undervisar och politiker som alltför ofta lever sina liv i parallella universum.
Ett alternativ till att ge de 18 000 ungdomar som svikits av svenska skolan en chans hade varit att införa en bredare betygsskala där ordet underkänt var bannlyst. Det hade också varit en fördel om man som beslutsfattare insåg att stöd som gör skillnad är riktigt ordentligt kostsamt. (Ja kortsiktigt alltså. På lång sikt är det rena rama guldregnet!)
Lägg på en rem!
Det är dags att wake up and smell the coffee, som jänkarna säger. Vi kan inte fortsätta låta tusentals ungdomar år efter år stängas ute från vidare utbildningar samtidigt som vi skär ner på skolan och i samma andetag säger att allt är skolans fel. Om man vägrar bredda betygsskalan måste man för tusan lägga på en rem och hitta en alternativ lösning, helst fortare än jag hinner säga ”världsfrånvänd verklighetsuppfattning”.
Här hade det varit snitsigt om jag kunde avsluta med något coolt och sammanfattande citat på latin. Men jag kan ju inte latin.
LÄS MER:
Lärarens lista över svårstavade orden: ”Fler blir sämre”
Granskar marknadsskolan: ”Fria skolvalet har blivit en helig ko”
