Bidragsmissen på 40 miljoner får mig att skrika högt
Krönika Vet de där medarbetarna vid skrivborden i Stockholms stad att lärare är lyckliga om de har en halv klassuppsättning SO-böcker att dela på?
Stockholms stad har alltså missat att ansöka om läromedelsbidrag för 40 miljoner kronor. Det blir svårt för mig att skriva denna krönika. Jag får nämligen lust att formulera ord som inte lämpar sig i tryck. Jag vill skrika saker som skulle få min mor att svimma. Ja, jag vill yttra stavelser som får öronen att krulla sig och speglar att spricka.
Vet människor däruppe på höjden egentligen hur det är ställt på skolorna? Vet de att det på riktigt finns lärare som sitter och suddar – ja de suddar!! – i gamla övningsböcker för att kommande elever ska ha något att skriva i? Har ni hört något så vrickat? När min dotter gick i tvåan satt hon och fyllde i de bleka blyertsspåren från årskullar av tidigare elever. Arma barn! Arma lärare!
Kön till kopiatorn är alltid lång
Vet huvudstadens statsbidragshandläggare att lärare kopierar som vildar för att få ihop kompendier till sina elever och att kön till kopiatorn alltid är lång, det blir pappersstopp på ställen man inte visste fanns, tonern tar slut hela tiden och att om det är något som sliter ner nerverna till sytrådar på lärare så är det jakten på adekvat arbetsmaterial?
Har de någonsin känt anspänningen i en vårdnadshavares psyke när denne ska hjälpa sitt barn att plugga till ett prov bara för att inse att det inte finns några läroböcker att utgå ifrån. Man måste hålla hårt i barnets egna anteckningar och be till högre makter att barnet just den dagen inte ägnade lektionen till att spela dataspel eller klottra hjärtan i hörnet. För i så fall är det kört. Kanske får chatGPT förklara vattnets kretslopp eller kolets kemi, kanske kan man rota fram sina egna mellanstadiekunskaper, kanske finns det ingen vuxen alls som kan hjälpa till och då lämnas barnet till sitt öde.
Fattar de vad 40 000 000 kronor skulle kunna göra för elevernas kunskaper och lärares sinnesfrid?
Vet de där medarbetarna vid skrivborden i Stockholms stad att lärare är lyckliga om de har en halv klassuppsättning SO-böcker att dela på och att de behandlar denna boktrave som att den vore den sista droppen vatten? Fattar de vad 40 000 000 kronor (som ändå faktiskt är en piss i Mississippi på det stora hela) skulle kunna göra för elevernas kunskaper och lärares sinnesfrid?
Jag får starka indikationer på att de inte har en susning. Enligt Tiina Ekblom, statsbidragshandläggare på utbildningsförvaltningen, insåg man för sent att staden uppfyllde kraven för det fulla bidraget. Tänk att sådana misstag bara kan begås sådär! Tänk att man inte lusläser ansökningsblanketten hela vägen ner till det finstilta! Och en axelryckning senare tuffar livet på som vanligt.
Problem över hela landet
Ja, livet tuffar också på som vanligt för läraren som köper läromedel för sina privata pengar, för barnet som får med sig fyra kopierade sidor hem för att göra läxan och för föräldern som måste klicka sig igenom åtta hopplockade webbsidor för att förstå vad i hela friden som kommer på läxförhöret.
Stockholm är ju inte unikt förstås. Jag törs lova att problemet är utbrett. Längs hela landet sitter lärare och suddar böcker till svetten lackar, de tillverkar egna läromedel på söndagskvällen och fulkopierar skolböcker till värdigheten tackar för sig och hamnar i respirator.
En skola i världsklass, jo man tackar.
