Av allt politikerna kan göra riktas rampljuset mot en pyttefråga
Krönika Jag noterar återigen ett ihåligt och avgrundsdjupt glapp mellan beslutstagare och verksamhet, skriver Maria Wiman om Tidöpartiernas förbud mot mobiltelefoner i skolan.
Politikerna fick stora skälvan när de förra veckan fick höra om Sveriges resultat i Pisa. Hoppsan Helga – år av bland annat finansiell misshandel har fostrat tusentals ungar som varken kan läsa eller räkna speciellt bra. Många var vi lärare som log i mjugg och tvådde våra händer. Nu jäklar blir det liv i luckan, tänkte vi. Nu kommer det att hända grejer.
9/12 publicerades en debattartikel i Aftonbladet, skriven av Tidö-partierna. Att läsa den var som att dra ut proppen. Slurk sa det när hela min kropp tömdes på hopp och förtröstan. Här hade alltså regeringspartierna i samklang med SD, i Pisa-rapportens efterskalv, slagit sina huvuden ihop och kommit fram till att – pampampaaaa – skolan ska bli mobilfri. Hela dagarna! Inga mobiler alls! Puts väck bara.
Snacka om icke-fråga
Av allt man kan göra för svensk skola är det alltså just mobilerna man riktar rampljuset mot. Inget snicksnack om flera lärare, mindre klasser, mindre administration, stabil elevhälsa eller bemannade skolbibliotek. Allt är de där jäkla telefonernas fel.
Hörde jag någon säga ordet icke-fråga? Det råder ju redan mobilförbud på en övervägande majoritet av våra svenska skolor. 80 procent av alla skolor har en tydlig policy. Skolledare och lärare har sedan 2022 befogenhet att beslagta elevers mobiler, till och med hela skoldagar om man så önskar.
En himla bra grej med mobilfrågan är dock att den är alldeles kostnadsfri.
Jag måste också fundera på hur det ser ut med politikernas egen läsförståelse. De läser åtminstone Folkhälsomyndighetens statistik om ökad psykisk ohälsa bland unga såsom Fan läser bibeln. De får det att låta som att rapporten poängterar att det är mobiltelefoner i skolan som är den största boven. De glömmer påpassligt att nämna att rapporten visar överväldigande statistik på hur våra ungar stressar sig trasiga i vår nedbantade skola. Ingenstans skriver de om att det i statistiken så tydligt framgår att socialt stöd från lärare och en mer rimlig balans mellan skolans krav och resurser är en friskfaktor. Ordet mobiltelefon nämns inte överhuvudtaget i detta sammanhang. Men den detaljen missade man visst att ta med. Dumma telefoner.
En himla bra grej med mobilfrågan är dock att den är alldeles kostnadsfri. Om man kisar med blicken och inte tänker tanken klart kan man nästan få för sig att politikerna sätter ner foten.
Vad gör den med lärares arbetstid?
Ja alltså, den är åtminstone kostnadsfri när det kommer till det monetära. Vad den gör med lärares arbetstid är en annan femma. Om mobilförbudet ska stramas upp ytterligare uppkommer frågor som: vem ska vara mobilpolis i korridorerna? Vem skriver rapport, kontaktar hem och följer upp när det sker lagöverträdelser? Ja, att det blir läraren vet förstås alla. Men frågan ska ställas för ordnings skull.
Jag noterar återigen ett ihåligt och avgrundsdjupt glapp mellan beslutstagare och verksamhet. Att bråka om mobilanvändning på raster är nämligen ett lyxproblem som vi kan unna oss när vi har reglerad undervisningstid för lärare, mindre klasstorlekar, elevassistenter, anpassade läromedel till alla och ett gediget elevhälsoteam som kan sätta in tidiga insatser när elever börjar glida. När dessa saker är på plats kan regeringen ägna sig åt att vältra runt i pyttefrågor och peta i skolans ordningsregler.
Vad kan komma härnäst tro?
Jag blir nyfiken på vilka förslag som kommer härnäst! Vad ska man hitta mer för gratisuppslag som man kan twista om lite och få det att låta som att man kommer med något nytt? Kanske att lärare ska få omhänderta föremål som stör undervisningen, även på rasten! Lärare ska ha minst ett utvecklingssamtal per termin, valfritt om det blir på kvällstid eller mitt på dagen! Betygskuverten ska skrivas på från vänster till höger!
Möjligheterna är tamejtusan oändliga.
LÄS MER:
Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman
