Att låsa skolan är att mildra en galopperande sjukdom

Igår 13:50

Krönika ”Inga låsta skolor i världen kan rädda ett barn som inte får en rimlig chans att bli delaktigt i samhället”, skriver Maria Wiman om kraven på att låsa skolor efter masskjutningen som tog minst elva liv i Örebro.

På min förra skola hittade jag en gång en prydlig tant i blommig basker och röd kappa sittandes i korridoren. Hon hade med sig kaffetermos och kanelbulle och var alldeles övertygad om att hon hade hamnat hos PRO. Jag fick snällt ta henne under armen och lotsa henne ut ur skolbyggnaden. Jag hoppas att hon hittade rätt till sist.

När jag tänker tillbaka känns det alldeles tokigt att jag bara kunde springa på en främmande dam sådär i skolans lokaler. Att hon bara kunde spankulera in från gatan liksom.

Sedan flera år jobbar jag på en låst skola. Eller låst och låst förresten. Alla elever har ju portkod och vi i personalen blippar oss fram med sådan där toppmodern tag. Jag tycker att det är bra. Skolan ska ju inte vara ett allmänt uppehållsrum dit kreti och pleti kan gå närhelst de behagar. Det här är ju en byggnad för elever, skolpersonal och inbjudna gäster. Det viktiga är ju att vi som faktiskt ska vara där kommer in.

Vad hände med Bullerbyn?

Jag ser att Lotta Edholm vill låsa portarna till samtliga av Sveriges skolor och hon får medhåll av Jonas Trolle, utredare i skolsäkerhetsutredningen. Det är väl inte speciellt kontroversiellt egentligen, även om jag kan förstå att man till viss del skräms av idén. Kanske tänker man: ”Vad hände med vårt fina rara Bullerby-samhälle där vi kunde lämna ytterdörren olåst och bilnycklarna i bilen?”.

Men vi befinner oss ju i den verklighet vi befinner oss i och uppenbarligen blir även skolan titt som tätt en förkrossande brottsplats.

Det jag däremot tycker är bekymmersamt i frågan om låsta skolor är att det finns en risk att man nöjer sig där. Det kan ju återigen se ut som ett riktigt krafttag (som dessutom lite turligt är väldigt billigt rent ekonomiskt). Men att låsa skolan är ju bara att mildra symptomen på en oerhört otäck och galopperande sjukdom. Det är lite som att sätta bandage på de blödande tårna istället för att köpa galoscher i rätt storlek, om ni fattar metaforen.

Det kan inga låsta skolor i världen rädda.

Jag vill verkligen inte spekulera i vad som hände i Örebro men jag kan inte låta bli att reagera när jag läser att den misstänkte gärningsmannen hade en trasslig skolgång och gick ut med underkända betyg i sju ämnen, att han aldrig kom in varken på gymnasiet eller i yrkeslivet.

Jag vet förstås inte vad som hade hänt om hans skolgång hade varit annorlunda men jag vet att det i allmänhet ligger en förtvivlad fara i att låta vissa elever misslyckas år efter år i skolan och sedan låta dem hamna i utanförskap utan skyddsnät. Här borde det finnas en skola som tidigt räddar upp, en stabil tillvaro som lotsar eleven rätt. Inga låsta skolor i världen kan rädda ett barn som inte får en rimlig chans att bli delaktigt i samhället.

Det här behöver vi hellre

Här har Lotta Edholm ett ofantligt viktigt uppdrag och det är långt mycket mer kostsamt än att installera kodlås på skolbyggnader och initiera kurser i hur man ska agera vid pågående dödligt våld. Här måste skolsystemet reformeras! Vi behöver ett betygssystem som inte slår ut 20 procent av våra ungdomar. Vi behöver en skolbyggnad full av mjuka trygga vuxna som orkar hålla i, hålla om, hålla ut och hålla efter. Vi behöver speciallärare med spetskompetens som har tid att sitta med elever och gnugga grunderna tills de är redo att ta nästa steg.

Dessa dyra åtgärder kommer troligen inte heller att motverka att skolskjutningar någonsin inträffar igen. Men jag är övertygad om att de långsiktigt är bra mycket mer fruktbara än låsta skolbyggnader och lärare som är experter på att veta hur de ska agera när skadan redan är skedd och katastrofen ett faktum.

Ambitionen måste vara större

Kanske måste vi stängas in bakom lås och bom i skolan ett tag. Men ambitionen från våra beslutsfattare måste vara större än så. Vi måste få chansen att jobba förebyggande med alla barn. Och när dessa barn en dag lämnar oss måste samhället finnas där och ta emot dem med öppna armar.

Det är liksom A och O i hela kråksången.