Allt handlar om att vi lärare måste bli lite bättre

SVT har gjort en undersökning som visar att sju av tio elever varje vecka har svårt att koncentrera sig på grund av stökiga klassrum. Och nu har det tagit hus i helvete på riktigt. Morgonsoffor och nyhetsinslag har fyllts av talföra experter som vitt och brett fått uttala sig om roten till detta skandalösa. Jag har sett utbildningsminister Johan Pehrson yttra sig och olika forskare i pedagogik har brett ut sig om problemet.

I ett 8 minuter och 35 sekunder långt inslag på Aktuellt fick läraren Hanna Garberg prata i hela 20 (!) sekunder innan de riktiga skolexperterna tog över och berättade för oss, kreti och pleti på golvet, vad vi gör för fel hela dagarna. 

Sprängfyllt av experter

Intet nytt under solen alltså! Hela världen är i sedvanlig ordning sprängfylld av experter som har absolut hundraprocentig koll på hur skolan ska bedrivas. Dessa experter befinner sig tyvärr inte inuti själva skolbyggnaden utan intar ett förträffligt betryggande ovanifrånperspektiv. Vi amatörer som faktiskt är inuti skolverksamheten får rart finna oss i att ingen lyssnar på oss och att våra hjässor blir sönderklappade av de som faktiskt vet hur vi ska göra våra jobb.

Marcus Samuelsson, biträdande professor i pedagogik, var stenhård i sin analys när han uttalade sig i SVT. “Det är lätt att peka på barnen”, säger han, “men det handlar framför allt om ojämn kvalitet på undervisningen”. Samuelsson menar att det är skolledningens ansvar att ge lärarna återkoppling så att vi kan bli bättre.

Jag tar mig friheten

Jo man tackar. Kanske är det förmätet av mig, en simpel liten lärartossing vars enda merit är att  i femton års tid dagligen huserat på sluttande klassrumsgolv, att ens uttala mig i dessa frågor. Men jag tar mig friheten ändå. Jag kan nämligen inte låta bli att i blint raseri och onyanserad avgrundsvrede skrika ut att det är väl för i hela helskotta självaste fasen att man inte lyfter frågan högre!

Varför hamnar inte diskussionen där den egentligen hör hemma? Pedagogikforskaren Martin Karlberg försöker visserligen tappert nämna något om att lärare behöver rätt förutsättningar men hans ord tycks drunkna i det förtvivlade fokuset på lärarnas tillkortakommanden. 

Som man sår får man baske mig skörda.

Såklart ska vi inte sticka under stol med att det säkerligen finns ett gäng trötta halvdåliga lärare därute som inte riktigt lyckas hålla ihop sina klasser. Men det är ju inte där problemet ligger! Varför pratar vi inte om de systemfel och brutala nedskärningar som kallblodigt slaktar skolan framför våra ögon? 

Tacka fan för att det blir stökigt när klasserna blir större samtidigt som lärarna blir färre, när elevassistenter försvinner och speciallärarstödet bantas ner, när man sparar på precis allt – varenda millimeter i varenda hörn – av skolan och när vi har tondöva beslutsfattare som väljer att fokusera på symbolfrågor (”Lärare måste få mer befogenheter att disciplinera barnen”, säger en trött Johan Pehrson i inslaget i Aktuellt) istället för att ta itu med de stora och förödande systemfelen.

Man kan inte år efter år skära ned på skolan, lägga fler arbetsuppgifter på redan slitna lärare och sedan skylla på våra undervisningsmetoder när det blir kaos och anarki. Som man sår får man baske mig skörda och skulden ska läggas där skulden hör hemma. Jag blir tamejtusan skogstokig.

Upphör aldrig att förvånas

Det upphör aldrig att förvåna mig hur många personer därute som vet exakt hur vi ska sköta våra jobb. Att så många snillen på andra sidan skolbyggnadens väggar inte bara känner till våra fel och brister utan också har magiska universallösningar på hur vi ska förbättra oss.

Tänk om dessa snitsiga stjärnor kunde ta över våra jobb! Då hade säkert allt ordnat upp sig! Vem behöver ens resurser och förutsättningar liksom? Allt handlar ju bara om att vi lärare måste bli lite bättre.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här