Utvärderingar måste ägas av läraren

Så här i terminsslutstider är det inte ovanligt att lärare gör kursutvärderingar med sina elever. Det låter givetvis både demokratiskt och klokt att låta barn och unga uttrycka sina åsikter om lärares undervisning.

Men det finns också faror. 

Själv är jag ärrad av förvaltningar och huvudmän som under 2000-talets första årtionden skickade ut standardiserade ”enkäter” som vi lärare skulle dela ut till eleverna efter avslutad kurs. Frågorna dröp av ”New public management-lingo” samtidigt som de var diffust och abstrakt formulerade. Många elever visste knappt vad de svarade på men klickade lydigt i ändå: 

”Jag har full insikt i mina ställda mål relaterat till den prestation jag uppvisat under läsårets gång? I mycket hög grad. I väldigt liten grad.” 

Tveksamhet till elevutvärderingar

Jag vet inte vem som samanställde svaren på de där utvärderingarna eller vart de tog vägen sedan. Kanske var de lönegrundande? Kanske försvann de i ett arkiv i cyberrymden någonstans. 

Min tveksamhet till elevutvärderingar har också med själva utgångspunkten att göra. Länge och väl har svensk skola präglats av den märkliga föreställningen att eleverna själva vet bäst hur de lär – något som även okunnigt trumpetats ut av våra skolmyndigheter under många år. 

Hur lär du dig bäst, lille vän? Vad tycker du fungerar för just dig? Hur ska undervisningen se ut för just dig så att du ska kunna nå din fulla potential?

Om 15-åringar hade vetat det, skulle vi inte ha behövt några utbildade lärare i klassrummen.

Här riskerar man som lärare eller skolledare att hamna i en farlig fälla.

Det eleverna egentligen svarar på är vad som känns bra för dem personligen eller vad som varit kul, alltså motivationshöjande. Tyvärr har sådant väldigt litet med deras verkliga lärande att göra. Här riskerar man som lärare eller skolledare att hamna i en farlig fälla: att låta elevernas känsla av lust, styra hur undervisningen ska läggas upp för dem. 

Detta är återkommande varje år

Med det sagt gör jag ändå alltid kursutvärderingar med mina klasser varje år. Detta för att jag behöver fundera över hur min undervisning landat i klassen. Elevrösterna är viktiga för mig, men absolut inte styrande. Här måste jag som utbildad lärare och vuxen alltid ha sista ordet. 

Jag utformar utvärderingen utifrån den undervisning klassen fått och utifrån det jag vill veta och är noga med att förklara för eleverna att jag inte främst är intresserad av vad de tyckte ha varit ”kul” utan vad de upplever att de fått med sig kunskapsmässigt. Ingen av frågorna rör läroplanens ”mål” eller elevens betyg eftersom sådant är helt irrelevant ur ett pedagogiskt perspektiv. Flera av frågorna rör elevernas egen insats, attityd och studiedisciplin under kursens gång. 

Det som är återkommande, i klass efter klass, år efter år, är följande: 

• Majoriteten elever uppskattar när läraren föreläser i helklass till stora, uttrycksfulla bilder i en PowerPoint. De tycker att det är till stor hjälp för att förstå ämnets olika delar. De behöver få lärobokstexten bitvis förklarad för sig av en kunnig person. Och det upplevs mer personligt, ”nära” och relevant än om läraren visar en film.
• Majoriteten elever (ofta även de som först varit negativa) tycker att det har varit bra att skriva av tavlan, för hand, i en egen skrivbok. Flera säger att de minns mycket mer av det de skrivit ned. Många tycker att det varit till stort hjälp att läraren sammanfattar det viktigaste skriftligt på tavlan. Att ha alla anteckningar från lektionerna samlade kronologiskt i en egen skrivbok har också varit till hjälp, enligt många. 
• Många tycker att skriftliga prov är svårt och ansträngande. Men: de allra flesta tillägger att de ändå tycker att prov är bra, för kunskaperna fastnar bättre när man läser på något och testas på det. Flera skriver att prov nog är nödvändigt ändå. Några anser att prov till och med är mindre stressande än muntliga presentationer eller självständigt producerande av stora uppsatser med deadline. 

Innan slutbetyget

Ska man göra utvärderingar är det viktigt att göra dem innan man meddelar slutbetyget, annars riskerar tonåringarnas eventuella besvikelse att prägla svaren. Jag glömmer aldrig när jag som ny lärare vinglade in i lärarrummet med gråten i halsen med en bunt förskräckliga elevsvar från en klass, där jag som lärare sågats jäms med fotknölarna efter att deras glädjebetyg från åk 9 sänkts rejält. 

– Men Filippa! utbrast min kollega och mentor Ingegerd, 67 år, lärare av den gamla stammen. Utvärderingar gör man innan man meddelar betyget. Och man köper alltid en stor påse karameller som barnen får knastra på när de gör den. Då blir det alltid ett bra resultat som du kan visa upp för rektorn. Nu vet du det. 

Kan ge viktig information

Nu vet jag det. Och jag tror ändå att rätt formulerade elevutvärderingar kan ge lärare viktig information om hur undervisningen kan bearbetas, korrigeras och justeras, år för år. 

Men då gäller det är det är undervisande lärare som får skapa egna utvärderingar och ha kontrollen över dem. Denna undervisningsnära reflektionsmetod får absolut inte lämnas över till utvecklingsmaniska skolledare, systemlydiga förstelärare eller betalda ”skolutvecklare”, utan ska ägas av läraren själv. 

LÄS MER:

Filippa Mannerheim: Anpassa inte bort elevernas träning i koncentration

Filippa Mannerheim: En välkommen bok om skolmarknaden – med glasklar slutsats

Filippa Mannerheim: Skolmyndigheterna lägger skulden på lärarna