Mannerheim: "Eleverna måste läsa, läsa, läsa"

En pensionerad kollega skickar ett meddelande till mig efter att jag lagt upp en bild på sociala medier av ett skriftligt prov på Första världskriget med en stolt och lycklig rad om hur hårt mina elever pluggat. Kollegan skriver: 

– Gammal skåpmat för oss äldre såklart, men nytt för alltför många, i dag. Bra att du visar upp hur ett skriftligt inläsningsprov kan se ut och förklarar varför man gör dem. 

Kollegan har rätt. Skriftliga prov har inte särskilt hög status i dag i den ”informella bedömningens” tidevarv. Det är finare att examinera sina elever via seminarium, inlämningsarbeten med inbyggd kamratrespons, grupparbeten med presentationer, låta eleverna gå loss på poddar eller varför inte göra en nyskapande teateruppsättning om slaget vid Verdun?

Men den examinationsform vi lärare väljer styr vår pedagogik, alltså hur vi lägger upp vårt arbete i klassrummet innan examinationen. Den styr också hur eleverna arbetar med ämnesstoffet. Jag menar att ett skriftligt prov inte bara är en bra examinationsform – det är även ett otroligt effektivt pedagogiskt verktyg för att få elever att läsa mycket text och träna på att uttrycka sig skriftligt vid sidan av själva inlärandet av ämneskunskaper.

Skälet är lika enkelt som självklart: våra elever behöver läsa, läsa, läsa.

Det viktigaste med ett skriftligt prov är att det baseras på en lärobokstext. Skälet är lika enkelt som självklart: våra elever behöver läsa, läsa, läsa. Och när de examineras genom provfrågor baserade på text, tvingas de just läsa för att klara provet. Ett skriftligt prov leder alltså till den viktiga mängdträningen, vilket är en pedagogisk och ämnesmässig vinst för alla teoretiska ämnen. En powerpoint med lärarens utvalda fakta i punktform ger inte samma lästräning som en löptext.

Frågorna på ett inläsningsprov kan förstås verka rätt futtiga för en icke insatt. Varför måste eleverna nödvändigtvis veta vad ”peripeti” betyder? Vad Sveriges första folkomröstning handlade om? Är det viktigt att kunna? Det är väl bara att googla? De kanske läst på och kan något helt annat? 

Men det som händer när vi ställer många slumpmässiga frågor på en lärobokstext är att elever måste läsa och lära in mycket om allt, för att få ett högt betyg på provet. Provets ”stickprovseffekt” leder dit. Och bakom det rättvisande, välformulerade elevsvaret vilar många timmars noggrann inläsning och närläsning av 20–40 sidors text. Eleven kan så mycket mer än det hon visar i det  lilla provsvaret. En elev som formulerar många språkliga och innehållsligt korrekta svar på provet, sitter i själva verket på en inre värld av kunskap. 

Eleven kan så mycket mer än det hon visar i det  lilla provsvaret.

Jag skapar alltid ett facit när jag rättar elevernas prov och jag rättar en fråga i taget för rättssäkerhetens skull. Varje provfråga har ett visst antal rader och en poängsumma, vilket hjälper eleven att förstå hur långt svar som avkrävs. 

Jag knyter alltid poängen till de olika fakta jag vill att eleverna ska ha med i svaret. Fakta som finns i boken. 

Vid mer komplexa frågor har jag även ofta ett ”språkpoäng”. Elever som visserligen har lyckats få med rätt fakta men skriver rörigt, svepande eller svårbegripligt får inte full pott. Det är en kontroversiell åsikt bland vissa lärare idag men jag vidhåller att kunskaper kan förmedlas på olika nivåer beroende på den språkliga förmågan. 

En annan sak som är fantastiskt med inläsningprov är att skrivsvaga elever får hjälp att skriva när de får något konkret att skriva om. Det är nästan magiskt att se hur många elever (i synnerhet elever med NPF) blommar upp i sitt skrivande när de får konkreta faktafrågor i stället för öppna, abstrakta frågor med krav på eget resonemang och analys. 

Jag brukar uppmuntra mina elever att bygga sina svar på min fråga. Ställer jag frågan: ”Vad är en grundlag?” ska eleverna svara: ”En grundlag är…” Detta gör jag för att få skrivsvaga elever att träna på att uttrycka sig i fullständiga meningar i stället för att spotta ut enskilda, felstavade begrepp och få poäng för det. Språklig noggrannhet är viktigt och vi tränar på det under provet.  

Och när elever får ta del av, läsa, intellektuellt bearbeta, repetera, diskutera och framför allt lära in läroböckernas ämnesstoff, analyser, tolkningar och underbyggda resonemang och på prov efter prov efter prov, själva försöka återge allt detta rättvisande och välformulerat - då utvecklar de sin egen språkliga, kunskapsmässiga men även analytiska förmåga. 

Skriftliga inläsningsprov med poäng är inte bara en examinationsform utan också en pedagogisk metod. 

Jag önskar innerligt att vi återfick en kunskapssyn som uppmuntrar den typen av pedagogik igen. För elevernas skull.