Därför är ämneskunskaper avgörande för läsförståelse

Vad krävs egentligen för att vara en god läsare? När man ställer frågan till en svensklärare blir svaret ofta att eleverna måste utveckla ”lässtrategier”, som att lära sig hitta huvudidéerna i en text, eller känna igen en texts slutsatser.

Ofta låter vi eleverna öva på dessa ”förmågor” i olika slags texter för att de ska bemästra dem på ett generellt plan. Forskning visar dock att detta inte är särskilt effektivt. Visst kan enkla ”knep” som ”lässtrategier” ge en liten utdelning, men det är helt andra saker som gör dig till en god läsare.

Lättare att förstå det vi kan

Studier visar att en god läsförståelse är beroende av hur mycket ämneskunskaper en person har om det hon läser om. En svag läsare med goda ämneskunskaper om baseboll förstår en text om baseboll bättre än en elev med god läsförmåga men utan kunskaper om baseboll. Det vi kan något om, har vi lättare att förstå när vi läser om det. Ämneskunskaper och ett rikt ordförråd är helt grundläggande för läsförståelsen och kan till och med kompensera för bristande läsflyt och dåligt arbetsminne. 

Personligen blev denna insikt en stor aha-upplevelse för mig. Men vetskapen ledde även till problem för mig som svensklärare. Vi svensklärare tvingas nämligen arbeta utifrån ett centralt innehåll som inte alls är skapat för att bygga upp elevers allmänbildning, deras kunskap om världen – trots att det är just det som leder till en långsiktig utveckling av deras läsförståelse.

Jag har lagt om undervisningen

Sedan några år tillbaka har jag alltså lagt om min undervisning i svenska. Jag planerar mina kurser utifrån det centrala innehållet men alltid utifrån grundkonceptet att eleverna ska lära in ämneskunskaper i långtidsminnet i stället för att bara utföra olika produkter som ska bedömas.

Skälet är enkelt:

Om jag vill att mina elever ska bli vana och duktiga läsare – och det vill jag! – måste jag som svensklärare jobba på ett sådant sätt så att eleverna lär in ämneskunskaper i långtidsminnet och se till att deras läsning sätts i fokus och kontinuerligt tränas och utvecklas– inte bara utförs som en sorts slarvig mellanakt under deras produktskapande. Så även om kursplanerna i svenska fokuserar på elevens egen produktion, måste jag ta omvägen via inlärandet av ämneskunskaper om jag ska kunna utveckla deras läsförmåga.

När inlärandet av ämneskunskaper sätts i fokus kan jag bjuda in berättelserna.

Och när jag jobbar med inlärande av ämneskunskaper i svenskämnet genom antikens gudavärld och Homeros epos, genom den isländska sagan, Lenngrens och Lugns lyrik, Bellmans 1700-tal, och Strindbergs naturalistiska dramer förvandlas jag plötsligt från en instruerande ”lärarcoach” som handleder enskilda elever i deras produktskapande, till en berättande och skildrande lärare som undervisar i helklass om ett spännande ämnesinnehåll. När inlärandet av ämneskunskaper sätts i fokus i svenskundervisningen kan jag som lärare bjuda in berättelserna!

Och ärligt talat: Är det några som ska vara just berättande lärare så är det väl vi svensklärare!?

Det här vill jag slå ett slag för

Det finns givetvis många sätt att sätta inlärningen via läsningen i fokus i svenskundervisningen. Jag vill här slå ett slag för en modell som jag tycker är bra, nämligen att ”föreläsa in eleverna i lärobokstexten”. Metoden handlar om att noggrant och väl förberett, skapa en förförståelse hos elevgruppen så att elevernas enskilda läsning och textbearbetning blir enklare för dem.

Vi tar som exempel att vi ska arbeta med Bellman under fyra veckor. Jag går igenom lärobokens kapitel om Bellman och planerar ett antal föreläsningar utifrån kapitelinnehållet – som ett ”pärlband” i följd för att inte belasta arbetsminnet. (Detta kallas tydligen för ”fördelad inlärning” på forskarspråk, har jag lärt mig.)  Jag ser att läroboksförfattarna förutsätter att eleverna har goda kunskaper om Stockholm på 1700-talet och Gustav III. Eftersom jag vet att så inte är fallet fördjupar jag min ämnesberättelse om Stockholm och teaterkungen under min första föreläsning. (Även detta har ett fint namn, nämligen ”responsiv undervisning”, det vill säga att läraren anpassar undervisningen efter elevernas kunskaper.)

Så stöttas mina ord

Till mina föreläsningar letar jag fram vackra, stora bilder att lägga in i min powerpoint och ibland även små film- eller ljudklipp, så att mina ord får stöttning av bild, film och ljud. Ord som ”mortalitet” och ”osedlighet” nämns i läroboken och jag vet att flera av mina elever inte förstår dem så de lyfter jag in i min föreläsning och förbereder en definition av på tavlan – en definition som eleverna får skriva av.  

Det finns en bildtext i läroboken, intill Bellmans epistel ”Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar” och där står det:

”I Fredmans epistel n:o 30 tar Fredman farväl av fader Movitz som är sjuk i lungsot (tuberkulos). Movitz är döende; Liemannen står redan på tröskeln.”

Jag använder begreppet själv under en av föreläsningarna.

Begreppet ”Liemannen” förklaras inte. Jag använder därför begreppet själv under en av föreläsningarna, berättar om liemannen och visar bilder:

– Genom alla tider och i alla kulturer har människan haft figurer som symboliserar döden. Liemannen är en sådan. Han är en skelettfigur, ibland klädd i en mörk kåpa och med en lie i sin hand. Är det någon som vet vad en lie är? Mycket riktigt, Theo, en lie är ett jordbruksredskap, som en lång, vass kniv, som man skär, slår av högt gräs och grödor med. Som på den här bilden! Ser ni! Men liemannen slår inte gräs eller skördar grödor. Han skördar människoliv med sin lie. Han kommer till människan när det är dags för henne att dö. Då skördar han henne – med eller mot hennes vilja.

Sedan skriver jag på tavlan och eleverna i sina anteckningsböcker: ” Lie är ett jordbruksredskap. Liemannen är en symbol för döden.” (De estetiskt talangfulla eleverna ritar naturligtvis också en lie bredvid sina anteckningar.)

Fått en första hjälp

Det här förklarandet och definierandet gör vi lärare alltid och ett sätt är att göra det är att målmedvetet utgå från lärobokens text, begrepp, narrativ och perspektiv när vi föreläser – med andra djupdykningar och förklaringar också såklart.

Och efter en sådan här genomgång då jag som lärare berättat, visat bilder och eleverna har lyssnat, ställt frågor och bidragit med egna tankar, där jag sammanfattat det viktigaste på tavlan och eleverna har skrivit av i sina anteckningsböcker – så har de fått en första hjälp in i lärobokstexten. De har fått en förförståelse genom mitt berättande, genom bilderna jag visat och genom orden vi gått igenom, innan de tar sig an lärobokstexten med övningar, instuderingsfrågor, uppgifter och inläsning.

Vad är viktigast?

Modellen är nog rätt självklar för många ämneslärare. Men kanske bör vi svensklärare också i högre grad anamma modellen med att lära in, givet hur viktigt förkunskaper och ämneskunskaper är för att utveckla elevernas läsförståelse. Trots att vi inte har ett tydligt stöd för det i kursplanerna i svenska.

Vi måste helt enkelt börja fråga oss vad som är viktigast: att målen i betygskriterierna har bockats av som genomförda ”utföranden” av eleverna. Eller att våra elever har fått nya kunskaper, ord och begrepp och en referensmässig stöttning in i den viktiga läsningen.

Jag vet vad jag tycker. Vad tycker du?

LÄS MER:

Herlitz: Nationella provet bekräftar bara hur dåligt eleverna läser

Så får du eleverna att förstå vad de läser

Ny forskning: Läsförståelse på engelska ökar – minskar på svenska