Jag kan inte låta bli att säga: ”Vad var det jag sa?”
Krönika ”Det som var omöjligt för tio år sedan (men som alla lärare ville ha) har nu plötsligt blivit möjligt”, skriver Per Kornhall.
2013 skrev jag i boken ”Barnexperimentet”: ”Staten måste ge lärarna ett verkligt friutrymme. Det kan inte ske utan ett regelsystem som huvudmännen måste hålla sig till vad gäller timfördelning, klasstorlekar, arbetstider med mera”.
Jag har sedan dess om och om igen skrivit om, talat om och föreläst om betydelsen av att någon form av USK, undervisningsskyldighet, återinförs i svensk skola. Jag har också gång på gång envist hävdat att ett system med helt individuell lönesättning inte fungerar.
Jag var ”bakåtsträvare”
Under de här tio åren har jag många gånger anklagats för att vara bakåtsträvare vad gäller USK:en och naiv vad gäller lönestrukturen.
Nu finns det ett förslag på en lönestruktur som bygger på meritering (i och för sig ett dåligt sådant – men ändå) samt ett utredningsuppdrag om att ”…analysera och föreslå hur undervisningstiden för lärare […] kan regleras…”.
Utan möten – ingen skola
Det som var omöjligt för tio år sedan (men som alla lärare ville ha) har nu plötsligt blivit möjligt. Jag kan inte låta bli att säga: ”Vad var det jag sa?”. Men mest är jag glad för att verkligheten börjar sjunka in hos våra politiker och organisationer om att skolsystemet måste värna om läraryrket.
Utan möten mellan lärare och elever finns det nämligen ingen skola. Och staten måste göra lärarkåren stark genom att sätta ramar så att dessa möten får kvalitet överallt i alla klassrum.
LÄS MER:
Per Kornhall: Skolverkets förslag om meritering borde hamna i papperskorgen
