Då behöver man inga lärare – och eleverna inga läromedel

Jag borde väl skriva om Akelius och Academedia men gör inte det. Jo, några ord kanske ändå. Affären och händelserna kring den visar vilken bisarr situation det svenska skolsystemet befinner sig i. Detta på grund av en mer eller mindre revolutionär borgerlig regerings extremt dåliga och grundlagsvidriga beslutsfattande för trettio år sedan.

Varför det är så svårt för vissa partier att erkänna detta och samla sig för att med riksdagens andra partier göra ett slut på detta experiment är för mig obegripligt. Ann-Marie Pålsson räknade åt Lärarnas Riksförbund ut att det kanske skulle kunna kosta 20 miljarder att bli av med aktiebolagen – vilket hon tyckte var för dyrt. Men jag tycker det är ett lågt pris för att skapa en skola som svenska folket har makt över. Men jag vill inte orda mer om det, det år så tokigt alltsammans. 

Läs citatet igen och fundera!

Jag skulle vilja lyfta en helt annan, mycket mindre, men icke desto mindre intressant fråga. Uppsalaforskaren Jörgen Mattlar har skrivit en för svenska lärare högst relevant artikel för Föreningen för svensk undervisningshistoria. Artikeln är viktig för oss lärare att läsa inte bara för att den beskriver utvecklingen kring ett av våra elevers viktigaste hjälpmedel, läroboken, utan också för att den speglar hur det kan komma sig att läromedel fick en så dålig klang på våra lärarutbildningar.

Det drabbade undervisningen

Det här är otroligt intressant eftersom det han beskriver inte alls bara berör läromedel. Samma tendenser drabbade undervisningen överlag.

Jörgen Mattlar skriver: ”Den progressiva pedagogiken betonade som bekant att kunskap knappast kunde förmedlas av lärare eller läroböcker. För att tala med den av svenske läromedelsnestorn Staffan Selander så rörde sig skolundervisningsidealen från en panoptisk katederundervisning till något som liknade ett undervisningslaboratorium där eleven uppfattas som lärarens uppdragsgivare.”

Läs citatet igen och fundera!

Läs det här också två gånger

Skolverket har en gång beskrivit * samma utveckling med: ”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.” och ”Lärarens undervisande roll tonades på så sätt ner till att stödja och handleda medan ansvaret för elevens kunskapsutveckling i betydligt större utsträckning lades på eleven själv.”

(Också värt att läsa två gånger!)

Billigt, bra – och dåligt

Man kan väl sammanfatta att det finns ett stort, stort problem med en pedagogisk ideologi som varken såg pedagogiska sammanställningar av kunskap eller lärares undervisning överhuvudtaget som ett sätt för barn att lära sig något. Då behöver man ju inga lärare, de som undervisar behöver ingen ämnesmetodik och eleverna behöver inga läromedel. Det blir billigt och bra (och dåligt).

Som tur är har pendeln svängt och det är idag tillåtet att prata om läromedel och om att en skicklig, undervisande och ämneskunnig lärare är något att ha.

Men jag ser få exempel (där Mattlars artikel är ett undantag) på att man inom lärarutbildningarna på allvar gör upp med sin historia på det här området. Kanske är det en parallell till naiviteten kring friskolorna? Det är kanske för pinsamt att så här trettio år senare erkänna att man kanske ville väl, men hade (tok-)fel?

* Skolverket (2003). Rapport 221, Lusten att lära - med fokus på matematik.