Vi behöver fler vuxna på skolan – inte poliser

I skolans korridor går en patrullerande polis. Han går fram och tillbaka. Han är utrustad till tänderna. Jag möter honom i en skola i USA. Hans tunga steg gör mig illa till mods. Jag kan inte bestämma mig för om hans gestalt gör mig trygg eller rädd. Han måste ju vara där av en anledning men vilken vet jag ännu inte.

Senare får jag veta att hans uppdrag är att vara på skolan. Detta trots att ytterdörrar hålls låsta och att man måste passera en reception för att komma in på skolan. Inget av det har vi i svenska skolor. Där kan man gå in överallt. Väl på plats är det få som undrar vem man är. Jag vet, för jag har besökt många, många skolor.

LÄS MER: SKOLDÅDET: Läraren berättar om skräcken i klassrummet

Vaktmästaren vakade över skolan

Den svenska skolan representerar, eller representerade, en öppen samhällssyn. Varenda skola var öppen med olåsta dörrar ut mot skolgårdarna. Dörrarna låstes upp på morgonen och låstes på kvällarna. Vaktmästarens jobb.

När jag var barn hade skolan en vaktmästare som bodde intill skolan. I det barnrikeområde jag växte upp kunde man palla äpplen, ja om man vågade, från vaktmästarens köksträdgård. Vaktmästaren var man lite rädd för. Man var rädd på det där sättet som gör att man inte vill bli påkommen. Han hade en bullrig röst. Ibland sa han till på skarpen. Innerst inne visste vi att han var snäll. Vaktmästaren var respekterad. Vi visste var han fanns och vi visste att han vakade över skolan. Vi sa att han var vår vaktmästare. Sen försvann vaktmästaren. Hans familj också. Huset blev till någon lagerlokal. Sedan revs den.

”Varje elev måste få uppleva att de tillhör gemenskapen på skolan. Hit hör du, välkommen lille vän.”

I en av de skolor jag arbetat vid fanns vaktmästaren. Han kunde de flesta elevernas namn på de dryga 600 eleverna på skolan. Han pluggade in de nya elevernas namn för att de skulle sitta. När skolan började på morgonen såg han till att vara synlig. Han låtsades skruva i lampor vid stora entrén. Han hade lagt sig vinn om att hälsa på varenda elev och välkomna dem till skolan genom att säga deras namn. Den vaktmästaren försvann från skolan vid en av de där gångerna då skolan belades med sparkrav. Jag tänker på skolan i Borås där lärarna hälsar eleverna på morgonen. De står i den vackra entrén där väggarna lyser gröna och där högtalarna kvittrar med fågelsång. Varje elev måste få uppleva att de tillhör gemenskapen på skolan. Hit hör du, välkommen lille vän.

Det kommer att skrivas att vi behöver poliser i skolan. Ja, det kanske vi behöver om vi inte bemannar skolor med vuxna. Flera socialpedagoger, flera fritidspedagoger, fler vaktmästare, tre skolbibliotekarier som med både glimt i ögonen kan gilla eleverna men hjälpa dem när deras handlingar tagit dem på avigvägar. Vi behöver lära känna varandra på skolan vi är. Jag minns mitt besök i Kronans skola. Efter dådet var skolan låst för utomstående. Men inne i skolan fanns öppenheten. Elever kom fram och berättade att de visste vem jag var. Lärarna hade föredömligt visat ett fotografi.

Vi vuxna ska finnas där

När jag skriver detta fryser jag. Polisen i den amerikanska skolan patrullerade skolan för att skydda den från skolskjutningar. En permanent lösning. Det förebyggande är ett långsammare arbete. Jag vill se de många vuxna i skolorna, människor med olika erfarenheter men som vet hur det är för barn att växa upp och som med välvilliga röster visar dem in i skolan och som envist bekräftar att de ska vara där. Jag vill också att man på allvar inser att barn och unga behöver oss vuxna. Vi ska finnas där när de inte klarar av att leva som vi vill att de ska leva. De ropar på oss att finnas.

LÄS MER:

Maria Wiman: Mer än någonsin känner jag hjärtat slå för skolan

Skolattackernas historia – från Kungälv 1961 till Malmö 2022