Karin Boberg: Vill du mig något, gubbjävel?

Häromdagen kunde jag inte låta bli att berätta om min pappa och hur han blev tilltalad av en för honom främmande person. Mina elever häpnades över tilltalet och var eniga: Så där pratar man inte med en äldre herre – trots att de sinsemellan utan tvekan kan kalla varandra både det ena och det andra.

Att använda personliga historier i undervisningen och relationsskapandet är som vi vet en bra teknik. Känner de mig lite så blir det lättare att be om hjälp, vistas tillsammans och även våga göra fel och ibland ta steget att äntligen komma in på lektionen. Men var det här en historia som kanske borde ha stannat i den privata sfären?

För vilka historier hör hemma i relationsskapandets ädla konst och vilka hör inte dit?

Det berättar jag gärna om

Att jag som vuxen och en person som ska vara förebild svär och pratar olämpligt är oftast helt fel. Men ibland så blir det ju rätt. När jag verkligen behöver markera och ta till den där extra växeln så kommer det ibland en svordom – inte helt sällan därefter en historia om min dagmamma som nog lärde mig de grövsta ord jag kan, för hon kryddade gärna våra dagar med färgrikt språk och vällagad mat på klingande Bodamål.

Att berätta saker om mig som person är oftast helt rätt. Jag tvekar aldrig att berätta om min talängslan, min oförmåga att lära mig höger och vänster eller att jag skämtsamt gärna skryter om att jag är helt ointresserad av fotboll. Egenskaper som många kan relatera till och varje gång försöker eleverna övertyga mig om fotbollens förträfflighet eller deras knep kring hur de skiljer höger från vänster och vips så var vi inne i ett samtal.

Jag har en lista på i förväg uttänkta och för mig själv godkända historier som jag delar. Historier som jag tänker knyter an, skapar känsla av förtroende och leder min och elevens relation i kunskapens riktning.

Hamnar i ojämn balansgång

Men att däremot ständigt exempelvis svära, utförligt beskriva mina fysiska krämpor eller berätta hur tråkigt jag tycker något är, då blir det hela plötsligt inte alls rätt. Vad skickar jag för språkliga signaler om jag inte kan prata korrekt? Hur förtroendeingivande blir det om jag ständigt pratar ner något som eleverna verkligen tycker om? Vad behöver eleverna egentligen veta om mina krämpor?  Då hamnar jag direkt i en ojämn balansgång som inte hör hemma i relationsskapandets sfär. 

Jag behöver ha en ändamålsenlig relation där kunskapen ska vara i fokus. Ett relationsskapande där jag med mina knep får eleverna med mig så att de lyckas i skolan. 

En ständig balansgång – ”vill du mig något Gubbjävel?”

Jo en historia att dela – en historia att lära av och tillsammans fundera kring. Lite privat, men inte för privat och absolut relationsskapande.

LÄS MER:

Boberg: Vi måste tänka på hur vi beskriver en elev

Karin Boberg: Frågan ställde plötsligt mig som lärare i centrum