Jag fick anledning att tänka på varför jag gör som jag gör

14 jun 2023

Krönika ”När man ställer en fråga behöver man även vara redo och modig nog att lyssna på svaret”, skriver Karin Boberg.

Jag har haft den stora äran att vara handledare till nyexaminerad kollega under våren och tänker tillbaka till när jag var helt nyexaminerad och min handledare.

Ett tips jag fick från min fackliga fortbildning under studietiden var att verkligen ta vara på tiden med mentor. Att inte låta det bli en tid där mentor fick reflektera och prata av sig utan att det här fick vara en tid där jag som nyexaminerad fick ställa mina frågor.

Inte hade jag väl trott att det faktiskt kunde bli så att mentorn skulle behöva tiden likaväl som jag själv gjorde då. Men jo, många stunder kom jag på mig själv med att sitta och lyssna-lyssna på min mentor och dennes behov att ventilera sig.

Inte första eller sista gången

Nu är det inte första gången och förhoppningsvis inte heller sista gången jag är mentor till en nyexaminerad kollega. Men orden jag fick på den där fackliga fortbildningen under studietiden har hängt med mig. Det här är den nyexades stund att få prata om sin undervisning och sina funderingar. Hur stora eller små de än må vara.

Det är ju helt klart en annorlunda situation från den med elever eller den med arbetslaget. Här så avskalat – två personer som egentligen inte känner varandra och förhoppningsvis kanske inte heller delar vardagen med varandra, ja iallafall inte som närmaste kollegor. Det är ju viktigt att tiden blir att ventilera den nyexaminerades funderingar och inte nästa dags planering eller gemensamma funderingar kring en elev.

Hur tänker jag kring det smörgåsbord av uppgifter jag alltid serverar?

En lista med frågor har den här gången alltid varit förberedda när vi träffats. Att en person så ny i yrket har en sådan struktur redan nu gör mig viss om att det här kommer att bli bra. Tänk att redan ha kommit så långt i sin reflektion att man utan tvekan kan lyfta fram det som man undrar över och sätta ord på det – ord så tydliga att de även blir en fråga.

Beundransvärt!

För jag tänker att när vi faktiskt vågar formulera, vågar ställa frågan och vågar reflektera över det jag själv gör, hur det påverkar det jag gör samt hur det påverkar andra är ju ingen liten sak. Jag blir så stolt att det frågas.

Leder till mycket reflektion

Men när man ställer en fråga behöver man ju även vara redo och modig nog att lyssna på svaret. För ibland blir det ju inte alls det svar man vill höra. Än hellre när man faktiskt inte gjort en sak så många gånger så kan det ju även bli så att svaret leder till att man måste göra något man kanske inte ens visste att man borde.

Att handleda andra leder ju även till oerhört mycket reflektion kring den egna yrkesvardagen. Varför gör jag som jag gör egentligen. Hur tänker jag kring de uppgifter jag ger mina elever? Hur tänker jag kring det smörgåsbord av uppgifter jag alltid serverar? Hur gör jag för att snabbt få en överblick kring vilka som bara inte kommit igång ännu och vilka som faktiskt inte heller kommer att komma igång för de inte förstått eller för att det är för svårt?

Jag blir nöjd och stolt

Andra tankar kan ju även landa i: ja, hur lyckas vi egentligen få ihop det? Behoven i en grupp kan ju vara oändliga. Vissa kan ju inte ens det gemensamma språk vi förväntas dela, andra hör faktiskt inte vad du säger, några är alldeles för trötta, andra tycker det är på tok för enkelt och vissa har fullt upp att ens komma igång. Hur tar jag som erfaren lärare mig an detta och hur förklarar jag det för min kollega?

Mitt i alla dessa tankar och frågor så blir jag ändå så oerhört nöjd och stolt. Så stolt över att du ställer frågan. Stolt över att du sitter här och lyssnar till svaret. Att vi tillsammans får sitta och ha denna stund där en lista med frågor får vara i centrum. Frågor vi tillsammans får vrida och vända på. Frågor som vi tillsammans reflekterar kring – pratar, lyssnar, pratar och lyssnar.