Är jag fast i mina egna sanningar?

När jag avslutade terminen och ämnesarbetet lämnade jag en lapp i min nya kalender där jag skrev: Är jag fast i mina egna sanningar?

Med dessa ord ämnar jag inleda terminsarbetet och mina funderingar i ämnesarbetet.

Jag har förmånen att ha släktingar i annat land som vi ofta besöker. Det slog mig när vi kom dit att jag ofta hamnar i samma mönster. Jag vill titta på samma saker, gör samma saker och äter samma saker. Där är jag verkligen fast i mina egna sanningar och mina egna mönster. Och då slog det mig att det jag faktiskt funderar mest kring på jobbet är just det: Att vara fast i sina egna sanningar.

Bekvämt att vara kvar

Förändring är någonting vi människor har pysslat med så länge som vi har funnits. Men ändå är förändring så läskigt. Det är väldigt, väldigt bekvämt och skönt och vara kvar i det man redan gör. Men samtidigt så vet jag att det är viktigt att förändra sig för att inte bli fast i sina egna sanningar.

Hur vet jag att det jag gör verkligen är bra och utvecklande? Och hur vet jag att det inte är så att jag försöker övertala alla andra, inklusive mig själv, att det jag gör visst är bra och utvecklande? Trots att det kanske egentligen inte är det.

Att utvecklas bara för utveckladets skull eller för att visa att man har en poäng alternativt vill vara den som bestämmer är sällan lyckat. Att bevittna någon som kommer in och pekar med hela handen samt säger ”så här ska ni göra”, ”det ni gör är inte bra” leder till konflikter, till att man blir ledsen, till och med att man vill sluta på arbetsplatsen och i värsta fall blir sjukskriven.

Hur vet jag egentligen att det jag gör är något bra?

Att istället komma in och lära känna verksamheten, lära känna det som sker för att därefter kanske visa på ett annat sätt att tänka och därefter göra en förändring, så blir det oftast till en positiv förändring och man får många med sig i det som behöver göras.

Men hur vet jag egentligen att det jag gör är något bra? Eller är det så att jag försöker ligga fast i något som en gång kanske var bra och utvecklande men som numera egentligen borde passeras till det förgångna? 

Är jag fast i mina egna sanningar och tänker att jag kör på det för jag vet att det är bra? Eller är jag fast i mina egna sanningar och tänker att jag fortsätter övertala både mig själv, mina elever och mina kollegor att ”det här, ja, det har ju alltid funkat, vi kör vidare med det”.

Förändring för förändringens skull, för att jag känner att jag vill bestämma eller för att jag tänker jag vet bättre, är sällan gynnsamt. Ändå ser man att det ofta faktiskt sker och det är extra ledsamt att bevittna i den pedagogiska världen. 

Insikt att det finns andra vägar

Men förändring med insikt att det här kan vi göra på annat sätt, att det finns en annan väg att gå som jag vill testa för min egen, mina elevers eller kanske för hela verksamhetens skull, då blir det faktiskt väldigt spännande och givande – och förhoppningsvis riktigt bra.

Att diskutera tillsammans och se fördelar och nackdelar med förändringen och tänka att det här kan leda till någonting riktigt bra.

Gör jag som jag gör för att jag alltid gjort så eller gör det för att det verkligen är bra och utvecklande?

Gör jag som jag gör för att det är bekvämt och tryggt eller för att det är utvecklande och givande?

Har jag personer runt om mig som bekräftar mina sanningar? Eller har jag personer runt om mig som ifrågasätter mina sanningar? Har jag personer som hjälper mig att tänka nytt och framåt? Eller har jag personer som hjälper mig bevara det trygga? Är det just nu dags att tänka nytt eller är det en bra tid att bevara det som är?

Vem kan komma och säga om jag är fast i mina egna sanningar? Vem vet egentligen det? 

Lite läskigt när jag tänker på saken. Vilken stor tanke. Hur ska jag veta om jag är fast i mina egna sanningar?