HP Tran: Nuvarande betygssystem är NPF-fientligt

Vissa barn utmärker sig ganska fort. Man märker av dem tidigt i åldrarna när de för första gången sätter sig i ett klassrum, när de ska ställa sig i kön till matsalen, när de ska samsas om uteleksakerna på skolgården, när de greppar en penna för att rita eller skriva, när de samspelar med andra barn eller när de kämpar på med läsningen eller räkningen.

Lärarna, arbetslaget, alla som på något sätt interagerar med dessa barn, märker av att det är något som är speciellt med just dessa barn. 

Man sitter i möten, tar upp och diskuterar den problematik som finns runt de barnen, är bekymrade för hur det ska gå framöver. Nästa termin. Nästa läsår. Hur ska det gå? Hur ska det gå när hen får en ny lärare? Hur ska det gå när klassen splittras? 

”Kanske är det bara en fas”

Elevhälsan kopplas in. Specialpedagogen tar fram en lista på anpassningar, åtgärdsprogram utformas och skickas hem till barnets föräldrar. Föräldrar kallas till möten. Rektor, kurator, specialpedagogen, läraren sitter med. Man talar om barnets styrkor men också om dess svagheter. Utredning ska göras. Eller så väntar man. Kanske “mognar” barnet? Kanske är det bara en fas? 

Hur det än är ska läraren framöver göra extra anpassningar till eleven. Extra skrivtid, sitta ensam, sitta långt fram, sitta med bästa kompisen, bildstöd, mindre textmängd, mindre utmanande uppgifter i matematiken och mycket, mycket annat. Lös det i arbetslaget. 

I det här scenariot är alla förlorare.

Så går det ett år. Två år. Tre år. Nu sitter barnet plötsligt i sexan och får sina första betyg. 

F, F, E, F, F, E, E, D, F, E, E, F, F, E, E, C

Nu sätts cirkusen igång på riktigt. Föräldrarna är upprörda, kanske arga, ledsna eller besvikna över att deras barn inte fick godkänt i det där, det där eller det där ämnet. Har inte anpassningar gjorts? Varför har inte läraren gjort si eller så? Varför klarade inte barnet nationella proven? Gjordes några anpassningar där?

Nya möten med elevhälsan. Rektor, kurator, specialpedagogen och läraren sitter ännu en gång runt bordet med barnet, föräldrar. Nu ska man försöka förklara varför det blev som det blev. Vilka insatser som har gjorts eller ska göras. Vem som gör vad och vem som ansvarar för vad. Allt för att hjälpa barnet.

Den som förlorat mest är barnet

Men i det här scenariot är alla förlorare. Läraren har förlorat för att undervisningen bedöms ha varit undermålig och betygsättningen var orättvis då eleven fick underkänt. Elevhälsan har också förlorat för att den har brustit i sina rutiner och ej kunnat erbjuda det extra stöd som barnet har laglig rätt till.

Men den som har förlorat mest är barnet. Den känner sig ännu mer misslyckad, otillräcklig och dålig för att den inte fick godkänt när större delen av klassen klarade det. Föräldrarna kan känna alla möjliga känslor: Ilska, hopplöshet, oro, ångest, stress.

Den här förvirrade och olyckliga dansen fortsätter och pågår under hela skolgången fram tills dess att barnet går i nian och gymnasiet hägrar. Problemet är bara att barnet inte kommer att komma in i något program eller skola för att hen helt enkelt inte har uppnått godkänt i de så kallade “kärnämnena” svenska, matematik och engelska.

Därmed riskerar hen att hamna i ett socialt och ekonomiskt utanförskap då man i dagens Sverige förväntas ha en genomförd gymnasieutbildning för att ens få en chans att skicka iväg en jobbansökan.

Betygssystemet är skadligt

Alla som arbetar i skolan och som har gjort det ett tag känner igen sig i det scenario som nyss beskrevs. Det har sagts förr och det tåls att upprepas igen. Det nuvarande betygssystemet med de tillhörande kunskapskraven är direkt skadligt, ja till och med fientligt, mot barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. 

Idag har cirka tio procent av befolkningen någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vilket kan innebära svårigheter med inlärning, uppmärksamhet eller socialt samspel. Detta enligt Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap och chef för KIND, Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning, år 2016. 

Med dessa siffror kan vi ganska snabbt konstatera att det således i genomsnitt finns minst två elever med NPF i varje svensk skolklass. Siffrorna kan säkert variera kraftigt från region till region, kommun till kommun, skola till skola, kommunal till fristående. Men siffrorna finns där och barnen med NPF-svårigheter finns utan tvekan där. De sitter ju i klassrummen och våndas inför läxförhören, proven och alla nya moment som de inte riktigt hänger med på.

Vi kan inte vänta längre

Alla skolbarn är inte teoretiskt lagda. De har helt enkelt svårt för att läsa, skriva eller räkna. Vissa är mer praktiskt lagda och passar därför bättre i ett praktiskt gymnasieprogram. Men med det nuvarande betygssystemet får dessa elever inte ens en chans att ta sig dit. De har inte uppnått godkänt betyg i svenska, matematik eller engelska. De kan helt enkelt inte på grund av hur betygssystemet är utformat och på grund av kunskapskravens formuleringar. 

Riksdagen måste därför se över nuvarande betygssystem och reformera det. Helst skulle det ha gjorts igår.

Ju längre vi väntar, desto mer skada gör vi mot barnen med NPF. 

LÄS ÄVEN:

HP Tran: Aldrig tillräckligt – och alltid otillräcklig

HP Tran: Vi fortbildas – men blir varken klokare eller bättre