Därför är skolpersonalen så förbannade på facket

I mitten av april tecknades avtalet mellan facket Sveriges Lärare och motparterna SKR tillsammans med Sobona. Hur det ettåriga avtalet, som har fått det fantasilösa namnet HÖK 24, såg ut och huruvida det var en framgång eller ett fiasko får var och en själv bedöma. I korta drag kan man väl säga att avtalet var … ganska mediokert. Kanske till och med av en besvikelse. Speciellt för den som hade hoppats på så mycket mer.

Besvikelsen bottnar i att medlemmarna, främst lärarna, kände att det nya stora och tuffa facket framstod som lite mesig och försiktig efter att de hade lämnat förhandlingsrummet och gått ut med avtalet. Det viskades till och med hoppfullt om strejk på vissa håll.

Förväntningarna var, som det ska vara på ett stort fack, höga. Och det är inte konstigt att förväntningarna är höga. Lärarna toppar listan över sjuktalen, många vittnar om en osund och hög arbetsbelastning i jobbet, att de inte hinner med sina arbetsuppgifter, blir stressade, trötta, utbrända och så vidare in i Försäkringskassans exceldokument med statistik över antalet sjukskrivna lärare. 

De ska kämpa och bråka

Det är just detta, och huvudsakligen detta, som lärarfacket ska syssla med. De ska arbeta, kämpa, bråka och kriga för att vi som arbetar i skolan ska orka med vårt uppdrag och hinna utföra våra arbetsuppgifter utan att känna att vi är otillräckliga eller usla – innan man skrivs in i Försäkringskassans exceldokument.

De ska också kämpa för att lönerna ska utvecklas på en tillfredsställande nivå och bråka med arbetsgivaren eller huvudmannen när de inte uppfyller samverkade lagar och regler. Man vill bli uppbackad och ingjuten med mod hela vägen från den centrala nivån ner till den lokala.

Sveriges Lärare ska inte ägna vare sig tid eller pengar åt att stå i bland annat SETT-mässan, bidra till den kritiserade lärargalan Guldäpplet, betala dyra pengar till kändisar och influencers som ska säga självklara saker som “Allt börjar med en bra lärare” eller synas i andra onödiga och tveksamma sammanhang.

Det råder en kollektiv ilska och besvikelse bland medlemmarna.

I diverse forum på Facebook och på X (där Sveriges Lärare sedan en tid tillbaka valt att inte vara aktiva på) har diskussionerna varit i full gång. Många har uttalat sig negativt om fackets arbete och man har uttryckt ett allmänt missnöje över det nya avtalet. Det råder en kollektiv ilska och besvikelse bland medlemmarna. En ilska som man för övrigt borde ta till vara på, men som istället avvisas och relativiseras. I mitt naiva tycke ska ett fack drivas av just engagemang och ilska. 

Sätter sista hoppet till facket

Det är väl inte så konstigt att medlemmarna är arga och besvikna kring det nya avtalet – samt på fackets fortsatta arbete. Många känner just nu en sådan stor frustration, trötthet, uppgivenhet och oro kring sitt arbete. Nedskärningarna har blåst som en iskall vind genom hela landet, skolpersonalen går på knäna och köpstopp råder på de flesta arbetsplatser. När det känns tufft i arbetet är det lätt att man sätter sitt sista hopp och tilltro till facket. 

Och hoppet är det sista som överger skolpersonalen. Har vi inget hopp, finns det inte mycket kvar att brinna för. Förutom att man till slut brinner upp – och bränner ut sig.

LÄS MER:

Nytt avtal klart för Sveriges lärare

Så påverkas löner och arbetstid av nya avtalet

Åsa Fahlén om avtalet: ”Jag är inte heller nöjd”

Hon föreslås bli Sveriges Lärares nya ordförande

Så läggs pusslet till nya Sveriges Lärare: ”Helheten viktig”