HP Tran: Aldrig tillräckligt – och alltid otillräcklig

Så var ännu en arbetsdag över. Lektioner har planerats, undervisning bedrivits, läxor har samlats in eller förhörts, elever har kallats in för korta samtal, konflikter har blivit lösta, föräldrar har kontaktats om det ena eller andra, närvaro har rapporterats i den digitala plattformen, stenciler har kopierats och två eller tre koppar kaffe har druckits.

Man har till och med hunnit med toalettbesök. Pulsen har gått upp och ned som en bergodalbana. En helt normal arbetsdag med andra ord.

Klockan har passerat dagens arbetstid och egentligen kan man gå hem för dagen med ett gott samvete. Man har gjort sig förtjänt av sin lön, som jag brukar säga. Men man sitter kvar där i stolen, framför datorn, och tänker:

”Fem minuter till, ska bara …”

De där fem minuterna blir femton. Lite längre än vad man hade tänkt sig från början, men ändå. Det måste göras. Lika bra att få det avklarat nu än att skjuta upp det, intalar man sig. Man kan ju gå hem femton minuter tidigare nästkommande dag. Eller någon annan dag. Om man nu kommer ihåg att göra det – vilket man oftast inte gör.

Man plockar ihop sina grejer. Sneglar lite på högen av papper och ärenden som ej hanns med. Suckar lite tungt, tittar över axeln mot kollegorna som också har suttit kvar några extra minuter. Några är alltid väldigt bra på att gå hem i tid, inget fel med det. Man avundas dem och önskar att man kunde vara lika bra på det själv. 

Då går plötsligt jobbhjärnan igång igen.

Man har gjort mer än tillräckligt, men ändå känner man sig otillräcklig. På väg ut från skolbyggnaden kommer man på sig själv med att man skulle ha mejlat den där föräldern om den där grejen, att man glömde svara på ett jobbmejl eller två om något rastvaktsärende (fast det kan man ju göra när man kommer hem, kommer man på), och så försöker man koppla ur jobbet på väg hem.

Väl hemma sätter man igång med vardagsbestyret och glömmer för resten av kvällen bort vad det var som glömdes eller inte hanns med på jobbet. Lagar mat. Äter middag. Diskar. Städar. Viker tvätt. Ser på någon film, tv-serie, läser en bok (nja, man önskar iallafall att man läste mer, men under vardagarna finns oftast varken ork eller tid), kanske hinner med något träningspass och innan man vet ordet av det står man där igen framför badrumsspegeln och tittar på sig själv medan man borstar tänderna.

Då går plötsligt jobbhjärnan igång igen. Tankarna smyger upp på en och hjärnans post it-lappar kastas fram så att man får en rörig överblick på vilka saker som ej hanns med.

”Ska bara göra en grej …”

Imorgon är en ny dag. Då börjar allt om igen.

Det är mörkt ute. Tyst och stilla i hemmet. Datorns elektroniska ljus bländar en i några sekunder. Man sänker ljusstyrkan. Läser jobbmejl. Svarar på några. Läser en förälders mejl och så förbannar man sig själv för att man ens öppnade mejlet. Just det, det var det man skulle göra. Man googlar fram lite grejer. Jobbhjärnan är igång. Men tröttheten tar över och jobbhjärnan stängs lika fort av som den sattes igång. Kanske bäst så.

Till slut ligger man äntligen där i sin sköna säng. Som man har längtat. Man drar täcket över sig. Funderar lite över dagen som har varit. Jobbhjärnan har egentligen inte stängts av, den är bara i viloläge. Man ligger där och sträcker på benen. Imorgon är en ny dag. Imorgon ska man göra det där, det där och det där. Tankarna blir allt mer suddiga och innan man vet ordet av det har sömnen omfamnat en. 

Imorgon är en ny dag. Då börjar allt om igen. Ännu en dag för att känna sig otillräcklig.