Hotet med ”hjälpklasser” riskerar skapa fler murar

LÄS OCKSÅ: Mannerheim: Att återinföra ”obs-klasser” är ett viktigt budskap

”Ett ord till från dig och du hamnar i hjälpklass!” Lärarens röst bär genom klassrummet. Ett par elever fnissar, någon viskar hånfullt: ”Haha, du ska till hjälpklass …” Känslan av skam går nästan att ta på hos den utpekade. Liksom en outsäglig längtan efter att få vara med och duga som man är.

Jag tror att hotet om ”hjälpklass” kan bli just ett maktmedel – en sista utväg så fort ett barn visar tecken på att inte passa in i den vanliga undervisningen. Frågan är då: vad kommer dessa elever att tänka om sig själva?

Förespråkarna för obs-klasser (förlåt: hjälpklasser) menar att små grupper för utåtagerande elever är nödvändiga för att rädda undervisningen för “de övriga” och samtidigt ge extra stöd åt dem som har svårt att fungera i en stor klass. I teorin låter det rimligt. I praktiken är risken given att en rad gamla problem återupprepas – precis som när obs-klasserna en gång avskaffades. Skolresultaten för de elever som tillhörde obs-klasserna var svaga, kostnaderna sköt i höjden och många elever upplevde en kraftig stigmatisering. Att kalla samma sak för ”hjälpklass” ändrar inte obs-klassernas grundproblem.

Berövas möjligheten

Vi människor utvecklas i sociala sammanhang där vi både misslyckas och lyckas, och där vi kan se och lära av hur andra beter sig. Om elever med liknande svårigheter isoleras från den ordinarie undervisningen berövas de möjligheten att studera och efterlikna fungerande beteendemönster. Risken blir då att problemen snarare cementeras än löses. Vi behöver förebilder som visar på bättre alternativ och hjälper oss hitta nya sätt att reagera och agera i sociala situationer.

Dessutom kan långvarig placering i grupp utanför ordinarie skolklass bryta gemenskapen som präglar alla oss som går eller har gått i skolan. Det är i klassrummet och på rasterna som vi formar vår identitet och bygger vår förståelse för vem vi själva är. Det är där vårt ”jag” växer fram, när vi lär känna våra egna tankar, åsikter och intressen i mötet med andra. Att gå miste om att tillhöra skolans bredare gemenskap riskerar att befästa känslan av att vara en avvikande ”problemelev”, även långt efter skolåren. Vi använder ord som stigmatisering för att beskriva detta. Men vi talar sällan om hur djupt det kan påverka ungas syn på sig själva av att vara just den som inte är önskvärd.

Vill vi verkligen bygga upp det igen?

Jag tänker på Ingvar, som tre decennier senare dagligen bär med sig sin tid i obs-klassen på sina axlar. Han var bara åtta när han rycktes ur sin vanliga klass och placerades i en liten grupp med sju andra barn – alla stökiga på olika sätt, som lärarna sa. De flyttades runt mellan olika skolor och förbrukade lärare i snabb takt. Stämningen i gruppen blev alltmer kaotisk: ingenting lärdes ut på allvar, konflikterna var ständiga och våldet normaliserat. När någon försökte koncentrera sig haglade suddgummin och elaka kommentarer. Lärarna gav upp en efter en, och Ingvar lärde sig att gömma sig – på toaletten, längst bak i klassrummet eller i biblioteket där han kunde försvinna in i böckernas värld. Är det verkligen en sådan verksamhet vi vill bygga upp igen?

Det finns försvinnande få kompetenta lärare med specialistkunskap inom beteendeanalys och elever med explosiva beteenden. Tror verkligen skolministern på allvar att alla Sveriges kommuner plötsligt kan hitta dem i mängd och bemanna sina hjälpklasser med? Och om sedan den övriga skolan tappar dessa särskilt relationskompetenta och skickliga lärare, hur går det då för den ordinarie undervisningen och det särskilda stödet?

Ett stödsystem ska hjälpa eleverna, inte systematiskt förtrycka dem.

I höstas besökte jag en särskild undervisningsgrupp i Stockholm. När jag kom var det rast, men inne i grupprummet satt en ensam elev och grät, förtvivlad över att inte få leka med sina kompisar i klassen. Tidigare hade han varit i sin vanliga klass 80 procent av tiden, men sedan staden infört ett bidrag för elever som är minst 75 procent placerad i SU-grupp var han plötsligt på heltid placerad utanför klassen – inte för att han behövde det utan för att skolan behövde fylla bidragskvoten och säkra finansieringen. Är det verkligen så vi vill att det ska fungera? Ett stödsystem ska hjälpa eleverna, inte systematiskt förtrycka dem. Vad blir den kvalitativa skillnaden för elever i återinförda obs-klasser? Insatsen måste ju hjälpa dem att utvecklas socialt och kunskapsmässigt. Syftet kan inte vara repressalier.

Långt ifrån enkelt

Jag har själv lett särskilda undervisningsgrupper och arbetat med några av Stockholms stads allra mest utmanande elever. Det är långt ifrån enkelt, varken för mig som lärare eller för barnen som befinner sig där. Jag har sett hur elever som placerats i en sådan grupp under en längre tid ofta får det tufft när de ska tillbaka till den vanliga klassen. När de placeras utanför sin klass tappar de ofta motivationen för att lära sig och därmed värdefulla kunskaper i olika ämnen. När de sedan ska slussas tillbaka känner de sig ofta osäkra och malplacerade bland sina gamla klasskamrater. Jag har själv upplevt hur dessa elever börjat identifiera sig som “udda” och “annorlunda” mot andra. Stämpeln av att ha varit ”utanför” är ofta svår att sudda ut.

Förslaget om hjälpklasser saknar även trovärdig evidens. Samma politiker som annars är noga med att åberopa forskning när det kommer till kognitionsvetenskap eller läsmetoder tycks nu ta lätt på kravet på forskningsstöd för att mer permanenta hjälpklasser skulle lyfta elevernas resultat. Om vi inte lärde oss av obs-klasserna under 20 år på 1900-talet, hur ska vi göra det nu? Och om det råder skriande brist på speciallärare i dag, vem ska i praktiken ta hand om dessa hjälpklasser i morgon? Så många frågor!

Det här vi borde diskutera

Barnen i skolan är allas vårt ansvar. De är våra grannars barn, våra syskon och våra kollegors. När vi börjar prata om hjälpklasser som en snabb lösning på stök och bråk glider resonemanget lätt över i ansvarsfrånsägande. Plötsligt blir problemet någon annans, kanske speciallärarens, hjälpklassens eller elevens eget. Men barn är inte per definition ”stökiga” – de formas av de förutsättningar, relationer och bemötanden de får. Om vi vill att de ska lyckas och växa sig starka måste vi skapa förutsättningar för en skola där alla barn kan utvecklas. Jag tycker att det är den vanliga skolan som ska resurssättas, det är det vi borde diskutera. Särskilda och flexibla grupper finns ju ofta redan. Vi behöver knappast politisk påtryckning för att vi ska eller måste skapa fler.

Samtidigt närmar jag mig den här frågan pragmatiskt, snarare än dogmatiskt eller ideologiskt. Jag vet av erfarenhet att vissa elever kan behöva mindre sammanhang, och att vi måste vara flexibla i våra lösningar. Men vi får aldrig glömma hur tunn gränsen är mellan att stötta och att stigmatisera och stänga ute. När vi skapar särskilda grupper eller klasser måste vi se till att vi inte skapar fler problem än vi löser. Det är vårt gemensamma ansvar att varje elev får det stöd de behöver utan att tappa tillhörigheten, självkänslan och chansen att växa och förverkliga sig själv.

Behöver stärkande skolreformer

Frågan är därför om vi vill bygga en skola som i praktiken säger ”Du passar inte in här, du får gå någon annanstans” eller om vi vill arbeta för mer flexibla, välgenomtänkta stödinsatser som faktiskt leder till utveckling. Återinförda obs-klasser i ny skepnad riskerar att systematiskt skapa en skola som delar upp barn i ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Vi behöver skolreformer som stärker gemenskapen, inte skapar fler murar.

LÄS MER

Wiman: Hjälpklassen får inte sortera bort vildbattingar och våghalsar

Läraren Ingvar: Mina år i obs-klassen var ett helvete

Friade läraren hängdes ut – kommunen tvingas backa