Renässans för bokpappret – som svar på npf-säkrade klassrum

Nu när politikerna äntligen kommit till sans och ska se till att alla elever i hela Sverige ska få gamla hederliga pappersläromedel igen hoppas jag på en välbehövlig renässans för BOKPAPPRET.

Än idag minns jag hur roligt det var att vid läsårets början följa med mamma till bokhandeln och själv peka ut det papper man skulle slå in läsårets läroböcker med. Skulle man välja det gulliga med rosa hjärtan på, det med vilda hästar eller det coolare mönstret med tuffa neonfärger? Vem är jag i år? Vem vill jag vara? Vem blir jag om jag väljer det här pappret?

Det egenhändigt valda bokpappret satte en personlig prägel på ens skolböcker. Några föräldrar var ekonomiskt kreativa och slog in böckerna i tidningspapper eller papperskassar med handtag. Det mesta fungerade. Och alla hade örnkoll på vems bok som låg kvarglömd i kapprummet: ”Fröken, det är Mickes mattebok för han har bokpapper med motorcyklar på!”

Finns även pedagogiska fördelar

Nostalgi i all ära men det finns även pedagogiska fördelar med att låta eleverna slå in sina läroböcker i skyddande papper. Först och främst är det ett konkret sätt att visa att vi att vi ska vara rädda om saker som vi får låna och som andra ska använda efter oss. Oavsett om det är en biblioteksbok, en lärobok eller kompisens cykel.

Det är inte utan förfäran man som lärare fått erfara hur vårdslöst vissa ungdomar hanterar sina läromedel och även skoldatorer idag. För det är ju bara att inkassera en ny bok eller en ny dator om den gamla går sönder. Att be hemmet slå in läroböckerna i bokpapper markerar för alla och envar att böckerna skall hanteras varsamt och att de är värdefulla och kostar pengar. För det är dyrt med läromedel, något jag ofta upplyser mina elever om.

En fin möjlighet att få en ordentlig och samlad överblick över läsårets skolämnen.

Att skolan uppmanar vårdnadshavare att slå in läroböckerna i papper, ger också hemmet en fin möjlighet att få en ordentlig och samlad överblick över läsårets skolämnen och det barnet ska lära sig under årets gång. Som förälder är jag ärligt talat utled på dagens webbplattformar, inlogg, länklistor, webbsidor, papperskopior, kopierade häften och genomusla digitala läromedel i en förvirrad mix, som barn idag (och deras föräldrar) förväntas kunna hantera, för att klara skolan.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur föräldrar med barn med npf hanterar detta! Jag är övertygad om att en lärobok i varje ämne – med personligt bokpapper på – skulle bidra till en mycket mer strukturerad skolvärld och även mer organiserade studier.

Kanske borde vi istället blicka bakåt

Men bokpapprets tidevarv verkar tyvärr vara förbi. Istället pratar vi varmt om ”npf-säkrade klassrum”. Det sägs skapa lugn, trygghet och förutsägbarhet åt barn i behov. Googlar man på begreppet möts man dock ofta av raka motsatsen.

Jag vet inte hur dagens klassrumsinnovatörer ser på barn och deras behov men att stoppa en liten åttaåring iklädd hörselkåpor, ensam bakom en stor skärm, med en fotgunga, fidgetspinner, ett timglas och en padda, är inte vad jag anser barnvänligt. (Däremot lukrativt för företagen som kränger dessa ”hjälpmedel”.)

Kanske borde vi istället blicka bakåt för att hitta svaren. Inte på grund av en irrationell längtan tillbaka till det som var, utan på grund av hur genomtänkt skolan var förr, med regleringar ända ned på elevbänksnivå. (Jo, innan avregleringen fanns det inte bara riktlinjer om klasstorlekar och speciallärarstöd utan även riktlinjer om hur stort avstånd det skulle vara mellan elevernas bänkar i ett klassrum. Här pratar vi goda, reglerade lärmiljöer från början!)

Det skulle öka arbetsron

Det traditionellt möblerade klassrummet och allt som hörde till (så som tystnad vid eget arbete så att alla kan koncentrera sig) hade många fördelar. Den egna skolbänken med krok för väskan och ett eget förvaringsutrymme med bänkpapper i – i samma färg som bokpappret givetvis – gav ordning och trygghet men även en självklar tillhörighet i klassrummet. Man slapp allt rörigt och högljutt spring mellan skolbänkar och hurtsar med material, varje gång en ny aktivitet skulle introduceras. Och varje elev hade sin egen lilla personliga plats i det stora klassrummet.

Någonting säger mig att en sådan strukturerad och barnvänlig ordning skulle öka arbetsron i svensk skola långt mer än hörselkåpor, paddor, appar, brusreducerande glasögon, snurrstolar och skärmar.

Detta samt en reglering med max 20 elever per klass på låg- och mellanstadiet, lärarledd undervisning, speciallärarstöd åt den tredjedel som behöver det och smågrupper för elever som inte klarar storklassens miljö – toppat med pappersläromedel med personligt bokpapper på – det kallar jag en npf-säkrad undervisning på riktigt!

LÄS MER:

Filippa Mannerheim: En välkommen bok om skolmarknaden – med glasklar slutsats

Mannerheim: Skolans uppgifter skapar fusket

Mannerheim: Att högläsa och bearbeta text tillsammans i klassrummet