Filippa Mannerheim: F-gränsen sänker nivån i skolan

”Vi ska ha höga krav och förväntningar på eleverna!” trumpetar våra politiker ut när den skarpa F-gränsen kommer på tal. Men i realiteten innebär F-gränsen faktiskt raka motsatsen – den sänker nivån i skolan.

För istället för att fokusera på undervisningen, tvingas lärare som dristar sig till att underkänna elever, lägga tid, kraft och energi på otaliga EHT-möten, dokumentation, åtgärdsplaner, pedagogiska planeringar, anpassningar, möten med föräldrar och skolledningar. Det här är tid de kunde ha lagt på undervisningen.

Och på grund av alla nivåsänkande ”extra anpassningar” som lärare uppmanas att genomföra och på grund av pressen att sätta E för att inte riskera enorma mängder merjobb i en redan stressad arbetssituation, prånglas det idag ut mängder av ”snäll-E:n”.

När eleven väl ”blivit godkänd” kan hon gå vidare – rakt in på avancerade, högskoleförberedande program där anpassningscirkusen börjar om på nytt eftersom nivån är alldeles för hög för eleven. Det är ett resursslöseri utan like.

Allt fler lärare orkar inte underkänna elever längre.

Det finns helt enkelt ingen realism i en skarp F-gräns som inte följs av reglerat extrastöd. Det finns ingen realism i en F-gräns på en skolmarknad där betyg förvandlats till konkurrensmedel. Det finns ingen realism i en F-gräns som följs av nivåsänkande anpassningar. Vilket syfte fyller ett F om lärare ändå bara uppmanas att sänka nivån genom ”lyssneläsning” och ”alternativa examinationer”?

Allt fler lärare jag talar med har gett upp. De orkar inte underkänna elever längre. Priset för den enskilde läraren är för högt. Ansvaret för att få den underkände eleven att kravla sig upp på något som kan likna ett E, läggs på läraren.

Trots att läraren redan har hållit kurserna i sin tjänstefördelning, undervisat eleverna, hållit sina lektioner, utfört sina åtaganden – avkrävs denne nu ännu mer arbete för varje F som sätts. Pressen att godkänna är enorm från alla håll: från elever, föräldrar, kollegor, skolledningar och huvudmän. Lärare talar om ”F-skulden”. Så korrumperas motvilligt en tjänstemannakår.

Så vad skulle alternativet vara? Att godkänna alla rakt av?

Det svensk skola behöver är att återgå till ett verklighetsförankrat, relativt betygssystem. Vi behöver införa bättre och sämre betyg igen (1–5) där betygsstegen är kopplade till normalfördelningskurvan. Endast sju procent av eleverna detta år får högsta betyg, 24 procent får näst högsta, och så vidare. Detta ska gälla på riksnivå och normeras med centralprov för varje klass. I klasser med höga resultat på centralproven delas många höga betyg ut. Och vice versa.

F-gränsen saknar verklighetsförankring.

Detta skulle stoppa den skriande betygsinflationen och även tydliggöra vilka styrkor och svagheter eleverna har (vilket ju är ett betygssystems egentliga funktion.) Visst när Puttes mamma en dröm om att Putte ska bli läkare, men hans ettor och tvåor i svenska, matematik, fysik, kemi och biologi gör det tydligt att Naturprogrammet kanske inte riktigt är Puttes grej – i nuläget. Det får bli ett yrkesprogram istället, för Putte har ju faktiskt en 4:a i slöjd.

Med dagens betygssystem hade Putte kommit in på Naturprogrammet med sina framanpassade ”fusk-E: n”. Och väl där tagit enorma resurser i anspråk eftersom han saknar förkunskaper för att klara utbildningen.

F-gränsen är politikernas enhörningsskimrande vision om höga krav i skolan – men den saknar verklighetsförankring, sänker nivån och urvattnar hela skolsystemet på resurser.

Det är dags att politikerna agerar.