Avveckla elevhälsan och mentorsrollen

”Lärare måste få vara lärare igen”, ropar politikerna. ”Kunskapsuppdraget måste fredas”. Själv förstår jag inte hur det skulle gå till när hela skolan är organiserad så att lektionerna är det sista lärare hinner tänka på. Elevhälsoarbetet slukar all tid.

2011 trädde en ny skollag i kraft där den tidigare ”Skolhälsovården” avskaffades. Istället infördes det vi idag kallar ”Elevhälsa” – ett tvärprofessionellt team som främst skulle arbeta förebyggande och hälsofrämjande ”i syfte att stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål.” Ordet ”vård” ströks ur alla skolförfattningar. Eleverna skulle snarare hänvisas till primärvården om de mådde dåligt i skolan.

Det tvärprofessionella, förebyggande samarbetet via en samlad elevhälsa låter både fint och demokratiskt men har visat sig fungera dåligt. Dels vittnar många lärare om att den förebyggande och konsultativa roll som elevhälsan fått leder till att mycket av själva utförandet landar i lärarnas knän.

Mentorskapet har blivit ett slukhål.

Ett annat problem är att många elevärenden faller mellan stolarna när elevhälsans personal binds upp av förebyggande möten och tidskrävande administration. Ytterligare ett bekymmer är att (o)hälsoperspektivet får en oproportionerligt stor plats när elever inte når godkänt. När en elev inte klarar studierna hanteras det ofta som en sorts ”hälsoproblematik”, vilket givetvis kan vara fallet men långt ifrån alltid. Rätt ofta är det faktiskt en renodlat pedagogisk fråga.

Separera elevers hälsa från deras lärande

Vi behöver upplösa elevhälsan som den ser ut idag med ett hälsofrämjande team som sitter i möten, ger konsultativa råd till lärarkåren och utreder elever. Snarare behöver varje enskild yrkeskategori få sitt eget ansvarområde, för att på så vis kunna fungera operativt mot behövande elever. Hur fint det än låter med ”holistiska samarbeten” med elevens måluppfyllelse som målbild, bör vi separera elevers hälsa från deras lärande så att varje yrkesgrupp kan få jobba koncentrerat och kunnigt utifrån sin expertis och inom sitt område.

Alla yrkeskategorier inom elevhälsan – kurator, SYV, skolsköterska, specialpedagog, speciallärare osv – behöver jobba med eleverna – inte konsultativ mot lärarna.

Det svarta hål vi kallar ”mentorskap”

Det för mig till det svarta hål vi kallar mentorskap. Jag tror varken politiker eller gemene man vet hur oerhört mycket tid lärare idag ägnar åt detta odefinierade och oavlönade uppdrag. Min kollega beskrev en gång mentorskapet som den där byrålådan i hallen där man lägger allt bråte och skräp man inte riktigt vet vad man ska göra av. Det är en träffande beskrivning.

Mentorskapet har blivit ett slukhål! Eftersom elevhälsoarbetet sker i team och elevhälsans medlemmar jobbar förebyggande och konsultativt, förpassas det mesta som är akut till lärarna via mentorskapet. Mentorn ska ska ha samtal med deprimerade eller stressade elever, lösa konflikter, hålla koll på elevers individuella studieplaner, hantera deras specialkost, ta hand om deras sociala utmaningar, ge diabetessprutor och ADHD-medicin, fortlöpande hämta in information och informera om studieläget och ha tät föräldrakontakt om hur det går i skolämnena, F-varningar och läxor till familjesituation, psykiskt och fysiskt mående och här- och nu-känslor. Det här funkar naturligtvis inte.

Ämneslärarens stora enkät visar att 80% av lärarna inte hinner med sitt mentorsuppdrag utan känner att de går på knäna. 57 procent uppger att mentorskapet leder till att de hamnar i situationer som de inte alls behärskar som lärare. ”Jag kommer oförberedd, knäckt och utmattad till min egen undervisning”, skriver en av lärarna i undersökningen.

Tydliggör rollerna – och tillsätt de resurser som krävs

Vi måste återgå till en annan och mer uppdelad ordning: Har eleven ont i magen ska hon skickas till skolsköterskan. Är eleven nedstämd får hon gå till kuratorn. Har eleven svårt att lära sig läsa är det speciallärarens bord. Vill eleven byta en kurs kontaktar denne studie- och yrkesvägledare. Behöver eleven specialkost eller SL-kort finns blanketterna på expeditionen.

Rollerna behöver regleras och renodlas och ansvaret tydliggöras. Och inte minst resurser avsättas.

Lösningen är inte att tillsätta ännu en ny ”metatjänst” i skolan, nämligen heltidsmentorer, som vissa skolor börjat med. Politiker behöver istället ta sig en rejäl funderare på varför högstadie- och gymnasieelever, som ju är tonåringar och nästan vuxna, plötsligt är i behov av så ofantligt mycket extrastöd att det numera krävs hela tjänster på skolorna som bara jobbar med detta. Vad har hänt som skapat detta enorma behov? Förr hade vi ju endast klassföreståndarskap och kvartsamtal. Behövs verkligen all denna service? Eller är det kanske snarare så att elevhälsoteamets ineffektiva organisation skapar behovet? Och kan en del av arbetet runt eleven möjligen förpassas till… föräldrarna?

”Lärare måste få vara lärare igen”, ropar politikerna. ”Kunskapsuppdraget måste fredas”.

Om man verkligen menar allvar med detta, måste både elevhälsan och mentorsrollen avvecklas.

LÄS ÄVEN:

Larmet: Så knäcks lärare av mentorskapet

Maria Wiman: Vi lärare har inte heller tid – vi hinner ingenting!

Kraven som stjäl tid och pressar lärarna