Alexander Skytte: Jag har ställt vuxenkrav på mina elever

Jag tror vi ställer för många vuxenkrav på barn. Sedan blir vi besvikna när de inte klarar av att leva upp till dessa, trots att de inte är kognitivt kapabla till det.

Nu menar jag inte att man ska ta bort krav. Ett kravlöst bemötande skapar oro och osäkerhet. Utan krav finns det dessutom inga mål att nå upp till eller utmaningar att besegra så man får den där sköna endorfin-kicken. Snarare skriver jag om att forma krav, från vuxenkrav till barnkrav.

Låt mig exemplifiera:

Ta en arbetsdag jag nyligen hade, där jag funderade just på detta. Före varje lektion har jag alltid en kort samling. Jag förväntar mig att alla elever sätter sig tysta på gula linjen i början av varje lektion så jag kan gå igenom dagens upplägg. Många fattar detta, men långt ifrån alla. Den här samlingen kan vara så kort som två minuter, ändå upplever jag så många elever som inte klarar av att sitta still.

Först ifrågasätter jag deras koncentrationsspann – jag förstår att de är nio år gamla, men hur sjutton kan en nioåring inte vara kapabel att sitta still i två minuter.

Ett fullt logiskt resonemang, eller hur?

Ibland skriker jag på dem. Det har hänt.

Till följd av detta fortsätter jag ställa samma krav och nästan varje gång springer alltid ett gäng buskillar (ja, det är typ alltid killar) i varje klass iväg och börjar leka med materialet. Jag blir irriterad och arg för att de förstör. Ibland skriker jag på dem. Det har hänt.

Saken är den att jag har insett att även fast resonemanget är logiskt är det fel placerat. För jag har i själva verket ställt ett vuxenkrav på barnet. Ett krav som barnet inte har möjlighet att leva upp till. Därför bestämde jag mig för att testa om det kunde bli någon skillnad när jag gjorde om vuxenkravet till ett barnkrav. Framför idrottshallen med dörren stängd bakom mig tog jag 60 sekunder och berättade exakt hur salen såg ut idag, snabbförklaring vad vi skulle göra, vilken uppgift de hade direkt när de kliv in i salen och vad jag förväntade mig av dem. 

Jag tror att på hela dagen var det en elev som sprang runt. Jag kunde till och med babbla på om progression i gymnastik, riskförebyggande åtgärder och tekniktips vid olika moment utan att bli störd överhuvudtaget. 

I mitt ämne och sal är det extremt ovanligt. En elev kan jag nämligen håva in och ge specialuppgift som att demonstrera en bana åt mig eller ta närvaron. Att hjälpa en lärare med en viktig uppgift är något som elever växer två meter av. Det förbättrar även min relation till den elev jag förmodligen behöver mest relation till och det gör hela lektionen till ett nöje snarare än misär. 

Ställer jag för höga krav på mina elever?

Efter denna dag har det fått mig att tänka till lite. Ställer jag för höga krav på mina elever, krav de inte kan leva upp till? 

De är trots allt inte vuxna. De har inte samma kognitiva förmåga och vissa elever har dessutom en kognitiv nedsättning som gör sådant här ännu svårare för dem. Ska jag då stå och skrika på dem när de gör fel eller ska jag hjälpa dem göra rätt? 

Det är såklart en given fråga som de flesta svarar detsamma på. Men att komma till den insikten är betydligt svårare. I alla fall har det varit så för mig. Däremot är jag övertygad att många kollegor till mig runt om i landet redan gjort denna insikt. Många ställer nog redan barnkrav istället för vuxenkrav i skolan.

I just detta fall blev det en sådan tydlig indikator för mig hur väl det faktiskt kan fungera, och hur mycket bättre både jag och mina elever mår när vi får fokusera på det som är bra istället för det som är dåligt. Att slippa skapa onödiga konflikter genom förväntningar som alla elever inte kan leva upp till.