Krönika Maria Wimans nattliga samtal med ministern innehöll ord och inga visor.
Så föll det sig så väl att själva Anna Ekström ringde mig i mellandagarna för att avge sina nyårslöften. Hon ursäktade förstås lite blygt att hon störde på min så välförtjänta ledighet men framhöll också att det var av absoluta vikt att jag i egenskap av fotfolk fick höra dessa löften direkt från henne. Jag lyssnade såklart med intresse.
“Det är först och främst det här med usken”, sa Anna. “Jag kan inte för mitt liv förstå varför den togs bort.” Sedan orerade hon länge och väl om att om bara reglerad undervisningsskyldighet återinfördes kunde vi lärare faktiskt få möjlighet att fokusera på själva kärnuppdraget – ja undervisningen alltså. “Det är inte klokt att det ser så olika ut”, tyckte hon. “Att vissa lärare undervisar 1400 minuter i veckan och andra 950 är inget annat än skandal”, sa hon indignerat. Jag nickade förstummat på andra sidan luren. “Dessutom, fortsatte Anna i ett enda andetag, är det på tiden att ni lärare får ordentligt med tid över till för- och efterarbete. Undervisningstiden måste regleras men så också allt runtomkring. Det är många politiker som inte förstår hur oerhört mycket tid det tar att genomföra god undervisning. Men det ska det minsann bli ändring på 2021, det kan jag gå i god för!”
Läs även: Orimligt stressigt - experten om det virala schemat
Jag förvånades över beslutsamheten i ministerns röst. Det här var ord och inga visor, hann jag tänka, innan Anna fortsatte att bre på. “Jag är så sabla trött på besparingar”, sa hon med eftertryck. “Det får vara slut på detta snåljåpande. I nästa budget ska det minsann bli mer pengar till skolbibliotek, specialpedagoger, skolkuratorer, elevassistenter och speciallärare. Ordet kringpersonal ska vara på allas läppar, sanna mina ord”. Jag ville förstås prisa Anna, bedyra min tacksamhet men jag fick inte en syl i vädret. Hon malde på som att det inte fanns någon morgondag.
Läs även: Lärare, rektor och elever berättar - så gick det när vårt högstadium stängde
“Dokumentationsbördan!” ryade hon. “Den är ett kapitel för sig. Det är inget fel på dokumentation förstås. Rätt utförd är den guld. Men det måste finnas någon måtta på denna övertro. Varenda millimeter av lärarens arbetsdag måste inte nagelfaras. Allt måste inte sammanställas, arkiveras och skärskådas. Det är på tiden att kreti och pleti börjar lita på professionen. Lärarna ska inte behöva hets-dokumentera för att ha ryggen fri!”
Nu ska det erkännas att en tår letade sig fram i min ögonvrå. Ministerns ord var som ljuv musik i mina läraröron. Jag kände hopp och framtidstro. Men till min förvåning var inte brandtalet slut där. Anna fortsatte: “Betyg från årskurs 4 samt betyg i ordning och uppförande är bara fjams på ren svenska. Ni lärare behöver inte fler matriser att fylla i. Faktum är att ni behöver färre. Jag lovar dyrt och heligt att inom mycket snar framtid kommer alla nationella prov att rättas centralt. Inget mer desperat pusslande för att få ihop det, ingen mer gigantisk bedömningsbörda på vårterminen. Det får vara slut på dessa gammalmodiga fånigheter. Måttet är för tusan rågat!”
Läs även: Varnar för stress och kaos med tidiga betyg
Jag skulle just framföra mina innerliga tack när Anna fick bråttom. Det var presskonferenser som skulle hållas och tal som skulle skrivas. “Gott nytt år till dig och alla dina kollegor. Nu blickar vi fram mot ett ljust och stressfritt 2021”, sa hon klingande vackert och därefter avbröts samtalet abrupt. Jag fann mig själv sittandes med luren i handen, saligt suckandes, med blicken glittrandes av förtröstan.
Okej då. Absolut ingenting av detta hände. Men en kvinna kan väl få drömma?
