Coronaviruset
Maria Wiman är krönikör i Läraren, samt lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9) i Huddinge.
Häromdagen var jag på bio. Jag fick visa vaccinationsbevis för att få komma in i salongen. När jag skulle köpa en blomma hos floristen fick jag vänta utanför, det var max fyra personer tillåtna i butiken. När jag skulle åka till badhuset med mina barn var det stängt på grund av restriktioner. Men nästa vecka börjar jag jobba i skolan igen efter juluppehållet och där är allt precis som vanligt.
Portarna står öppna för vem som helst som vill passera. Här kan trettio personer trängas på små ytor. Här krävs inga tester, inga vaccinationsbevis, inga skärpta restriktioner. Jag jobbar i en undanskymd vrå av verkligheten, en bortglömd utkant av tillvaron där hotet från pandemin dag ut och dag in fortsätter att viftas bort och nonchaleras. Med envisheten hos en dåre fortsätter Folkhälsomyndigheten med sitt ivriga spel för gallerierna.
Jag vet inte riktigt när våra politiker senast såg insidan på en skolbyggnad
Det finns visst rekommendationer från skolan, menar Tegnell. Förebyggande åtgärder, stoltserar Folkhälsomyndigheten. Vi i skolan ska tvätta händerna, i möjlig mån undervisa utomhus och uppmuntra föräldrar att hålla barn med symtom hemma. Vi ska hålla avstånd sägs det och se till att ventilationen i skolan är god. Jag vet inte riktigt när våra politiker senast såg insidan på en skolbyggnad men låt mig meddela att detta är låtsasrekommendationer, luftslag, fjams i sin högsta form.
Orealistiska rekommendationer
Jag undervisar femtonåringar. Vi behöver sitta ner vid bord, vi behöver arbetsmaterial och tillgång till skolans lokaler. Jag kan inte undervisa i skogen, jag kan inte baxa ut storbildsskärmen i naturen eller låta eleverna genomföra de nationella proven på en sten. Jag kan heller inte glesa ut elever eftersom klasserna är stora och lokalerna är små. Jag har inte tid att agera symtomkontrollant och virusvakt med uppdrag att skicka hem snoriga elever eller uppfostra stressade föräldrar i konsten att hålla sina barn hemma. Det är inte så mitt jobb fungerar.
Det är viktigt att upprätthålla god undervisning, statuerar Tegnell. Och ingen håller med honom mer än jag. Problemet är bara att jag ser att alltför mycket ansvar läggs på mig och mina kollegor. Vi är många som vill undervisa på plats men vi hade behövt hjälp från myndighetshåll. Strutsmentaliteten med huvudet djupt ner i sanden är en usel idé i detta läge. Att på riktigt prata om avstånd i skolan och undervisning utomhus duger inte på långa vägar. Som lärare är jag till döden trött på att bli klappad på huvudet. Folkhälsomyndighetens rekommendationer går inte att följa i skolan, klart slut.
Skolan inte en trygg plats
För att tala ur skägget så är skolan ingen trygg plats. Vi lärare har ingen möjlighet att värja oss från viruset eller skydda eleverna. Enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar väntas smittspridningen nå den högsta nivån hittills under pandemin ungefär i samband med skolstarten. I skolan är många barn ovaccinerade, vi är många personer på små ytor och de rekommendationer myndigheterna har gett oss är hittepå och gycklarnas julafton. Jag har gett upp hoppet om draghjälp från de som bestämmer så nu hoppas jag på en gemensam kraftansträngning från skolledare, lärare och vårdnadshavare för att minimera de oundvikliga skadorna.
Tomma ord
Jag hoppas att rektorer låter sina anställda i möjligaste mån arbeta hemifrån, även om själva undervisningen sker på plats. Jag hoppas att man som förälder ser till att tonåringen är vaccinerad och att man håller barnen hemma vid minsta symptom. Jag hoppas att man från Folkhälsomyndighetens sida kan ge skolpersonal respekten av lite gammal hederlig ärlighet. Säg som det är bara: “Vi vet att smittspridningen är stor i skolan och att våra rekommendationer mest är svamliga floskler. Men bit ihop för bövelen, vi kan inte avvara er.” Det hade känts bättre än tomma ord. Alla vet ju vid det här laget att Kejsaren i själva verket är naken och har varit det ända sedan pandemins start.
LÄS ÄVEN
