Maria Wiman: Sluta upp att framställa oss lärare som daltande töntar

SVT BERÄTTADE I VECKAN om en lärarvikarie i Göteborg som blev av med sina uppdrag efter att han tagit en elev i armen och visat ut honom ur klassrummet. Detta rörde minsann om i grytan. Plötsligt blossade den nygamla debatten om lågaffektivt bemötande upp igen och – hör och häpna – hela Sverige fylldes ännu en gång av spjutspetsiga skolexperter. 

Jag kan inte låta bli att förundras över hur himla många människor det finns därute som vet exakt hur vi lärare ska sköta våra jobb. Det måste tamejfan vara rekord i skolexperter i det här landet. Jag har läst kommentarer från gemene man och tyckare på sociala medier. Jag har läst ledarsidor i både Expressen och DN där tyckemyckna proffspersoner med bestämdhet vet precis hur saker och ting ligger till i svensk skola.

Tystast av alla och minst tillfrågade i gänget är som vanligt lärarna. Vi får i vanlig ordning snällt finna oss i att kreti och pleti klappar oss på huvudet och berättar för oss hur vårt jobb utförs bäst.

Vad har man egentligen för bild av svensk lärarkår?

På ledarsidan i DN konstateras att i Sverige är “klassrummen styrda av värstingar” och att det är dags att vi lärare fostrar eleverna genom att “ta konflikt efter konflikt” och ”stå pall”. I Expressen kan jag läsa att varje incident i skolan bör följas upp av föräldrasamtal och orosanmälningar. Dra mig baklänges. Lägg ägg i farfars skägg! Var vänlig berätta mer så att jag kan anteckna. 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur i allsindar kan man ha så lågt förtroende för en grupp yrkespersoner? Vad har man egentligen för bild av svensk lärarkår? Hur har man ens mage att anta att vi inte utför vårt jobb efter de förutsättningar vi har?

Så här är det nämligen. Det finns metoder för allt. För elever i affekt kan det vara katastrofalt att ta konflikten där och då. Det betyder inte att man står handfallen och struntar i konsekvenser. Det betyder bara att man med fingertoppskänsla, erfarenhet, utbildning och professionalitet agerar på det sätt som situationen kräver. På samma sätt finns det situationer där det absolut kan fungera att höja rösten.

Det finns inte en gudagiven allenarådande supermetod. Här får man helt enkelt lita på att vi lärare kan vårt jobb. Och innan man själv har spenderat tid på riktigt som vuxen i skolan ska man kanske inte uttala sig. Det är ju himla enkelt att tycka ditt och datt, att veta bäst, när man sitter på sitt kontor och målar upp teoretiska situationer utifrån sinnebilden av svensk skola. Men att faktiskt stå där när det är skarpt läge är en helt annan sak. Det borde inte vara så svårt att förstå.

Mest osynliga av alla är lärarna som har fullt upp med annat.

Jag tycker att svensk skola förtjänar bättre än att användas som något slags slagträ bland proffstyckare som tävlar i hur vi bäst kan göra anekdotiska poänger. Tänk om denna livliga debatt kunde uppstå när det kommer till saker som faktiskt betyder något. Tänk om ledarskribenterna och de hängivna tyckarna kunde lämna ledarskapet i klassrummet åt professionen (jag vet, galen tanke va?) och istället lägga krutet på att bokstavera de verkliga problemen.

Vi behöver jobba förebyggande. Vi behöver elevhälsa, uppstyrd rastverksamhet och personaltäta fritids. Vi behöver elevassistenter och vuxna på skolan. Skriv om det istället för att pjåska med oss lärare som att vi vore nyttiga idioter som står alldeles förlamade i klassrummen och ser på när skolan rasar.

Höj lärares status, sägs det. Samtidigt pågår en förvildad debatt där lärare framställs som daltande töntar, förslavade under en och samma metod till alla elever, alldeles oförmögna att göra olika utifrån erfarenhet och utbildning. När diskussionen går het tycks landet plötsligt husera horder av experter specialiserade på hur vi ska sköta vårt jobb.

Det gormas, klickas, kommenteras och delas. Och mest osynliga av alla är lärarna som har fullt upp med annat. Ja, de är ju upptagna med att faktiskt befinna sig i verksamheten.